I takt med att det blir allt varmare, ljusare och rent generellt behagligare att vara människa här i Skandinavien, så blir det också behagligare att vara rådjur, älg, varg och småfågel. Ett helt år (eller kanske endast ett år) har nu gått sedan vi fick uppleva vårens kraft och energi fylla våra frusna kroppar och själar senast. Undertecknad har nu fullt av koltrastar, blåmesar, talgoxar och nötväckor som äter av de frön, nötter, talgbollar och annat jag lagt ut för att underlätta deras vinter. En större hackspett dyker också upp då och då och knackar i sig lite mat.
Det är mycket nu, för såväl fåglar som för sidans skribent, så det blir en kort text idag. Men trots det, en text full av förväntan. Förväntan inför våren, sommaren, hela det här året och en väldig massa annat. Inte minst en förväntan om att vi skall lära oss se saker ur andra perspektiv än vårt eget. Med detta i åtanke vill jag visa en underbar grekisk kortfilm, mindre än fem minuter lång. Filmen innehåller vår, småfåglar, förståelse, tolerans, tålamod, kärlek och insikten att inte glömma. Till er, mina fina läsare: ”Tι είναι αυτό” eller ”Vad är det där?” av Constantin Pilavios:
Det är tämligen hopplöst ens för undertecknad att inte känna till att ett barn blivit fött under den gångna veckan, det lär ha skrivits mer än 2.300 artiklar i svensk press om händelsen (DNsvt). Jag vill passa på att nämna att det föddes andra barn också, närmare 3.500.000 stycken, under samma vecka och hylla deras alla mödrar. Få, om ens något, av dessa kommer dock att röna samma omhuldande, vare sig nu eller i framtiden. Jag har verkligen inget emot lilla Estelle, det är omöjligt att inte glädjas åt ett nyfött barn, men spektaklet kring hennes födelse står mig ärligt talat upp i halsen. När ska vi svenskar begripa att kungar, drottningar, prinsar och prinsessor som lever i slott, tillhör sagans värld. Eller åtminstone historiens?
En annan ”prinsessa” som uppmärksammades i veckan var ”Xena-krigarprinsessan” (ABDNSvDGP). Nu var det det förstås skådespelaren, Lucy Lawless, som med några andra Greenpeace-aktivister bordade ett av Shell’s oljeborrningsfartyg på väg till Arktis för att borra efter olja. Det börjar bli ont om fossila energikällor och hellre än att satsa på förnybara riskerar Shell och bl.a Lundin Oil (Bildts kompisar) att ödelägga Arktis. Shell borde ha lärt sig av katastrofen i Mexikanska gulfen (SvDHDDN) och regeringen och SD borde begripa att inte tillåta oljeborrning i Arktis. Lucy ”Xena” Lawless hälsar faktiskt till lilla Estelle från oljeriggen och önskar henne att få leva i en värld med oförstörda polarområden.
Det är deprimerande tragiskt att se hur media fungerar när det skrivs och vevas i oändlighet i press, tv, radio och på nätet om en lyckad förlossning och man samtidigt får leta sig hålögd efter texter om att oljeutvinningen i Arktis, med de katastrofala risker detta kan ha, redan är i full gång. Sveriges utrikesminister sitter dessutom som ordförande i Arktiska rådet och ger ”dispenser” till sina gamla vapenbröder i Lundin Oil och andra ”Big Oil-företag” så att dessa kan ge sig på och förstöra den här delen av världen också. Om media lade ner åtminstone 10% av vad man lade ner på en enda förlossning på att ta upp detta, så vore det väl inte för mycket begärt.
Det blir ibland skrämmande tydligt hur media prioriterar världshändelserna och sedan spelar det ingen roll om man skyller på ”stort allmänintresse” eller vad man nu döljer sin läsar- och tittar-jakt med. Ett barn är fött, det gick bra, grattis till föräldrarna, punkt. Det finns många andra tillfällen där prioriteringen av vad som är viktigt att uppmärksamma är förbluffande. För några veckor sedan uppträdde Madonna och M.I.A i halvtidspausen av ”Superbowl”, finalen i amerikansk fotboll, M.I.A. visade fingret för 114 miljoner tittare (DNSvDAB). Media skrev spaltmil om ”fadäsen” och TV-bolaget bad om ursäkt och lovade att sådana obsceniteter inte får förekomma i tv. Andra ”obsceniteter” tycktes dock passera obemärkt:
Passande och opassande i amerikansk tv.
Nej fingrar får man inte visa i amerikansk tv, då blir det amerikanska folket upprört. Vi svenskar är inte riktigt lika pryda så här skulle det säkert ha fått visas utan efterföljande ursäkter från tv-bolagen. Vi har ju trots allt en mindre konservativ och förvriden syn på vad som kan, bör och får visas i våra inhemska tv-kanaler. Och ändå, ändå sänds det även i svenska tv-kanaler ut mer skit än vad en normal människa kan ta emot under en vecka utan att bli illamående. Jag tänker inte gå in på det så mycket djupare här och idag, men nog borde ett något som har en så central plats i våra liv att vi anpassar våra vardagsrums möblering efter det kunna användas bra mycket bättre än till ”Big Brother” och liknande.
Men långt ifrån allt som sänds i tv är naturligtvis ointressant. För ett tag sedan visades ett reportage från Färöarna, detta land med sitt helt magiska landskap och sin fruktansvärda tradition ”Grindadráp” mass-slakt av 1000-tals grindvalar varje år. Under ”Grindadráp” blir vattnet runt Färöarna knallrött av de försvarslösa valarnas blod. Färöingarna försvarar sin val-slakt bland annat med nonsens-argument som att ”Grindadráp inte är en jakt. Man dödar bara de valar som är synskadade och simmar för nära land”. Jaha ja, det är alltså bara barmhärtighetshandlingar mot synskadade valar. Det var ju omtänksamt.
Inte skall väl grindvalarna behöva leva sitt liv med brytningsfel
Men programmet om Färöarna var, som många andra dokumentärfilmer, otroligt intressant att få se och när man får se sådant i tv så välsignar även undertecknad den där apparaten och dess förmåga att ta oss med till områden de flesta av oss aldrig annars skulle ha möjlighet att få upptäcka. Efter programmet om Färöarna var jag lika förtrollad av det färöiska landskapet som jag var förtvivlad och ursinnig på ”Grindadrápandet”. Ingen slakt är naturligtvis oblodig och ”human”, men mass-slakt av ett så intelligent däggdjur som grindvalen och som innehåller färöiska seder som: ”skera á háls” och där man (idag) inte tar reda på mer än en bråkdel av djuret och resten får ruttna, borde inte få förekomma.
Organisationen Sea Shepherd för en effektiv och av färöingarna hatad kampanj mot ”Grindadráp” och om även denna, nu för tiden rätt onödiga jakt uppmärksammades i media, om så bara några procent av vad ovan nämnda, helt normala förlossning gjort så finns det en chans att rädda grindvalarna för framtiden. Vare sig dom nu är lite synskadade eller inte. För att den här texten nu inte skall döma alla färöingar som hjärtlösa, samvetslösa och okänsliga människor, det är dom naturligtvis generellt inte alls, så avslutar jag inlägget med färöingen Teitur och hans fantastiska text och musik i ”All I Remember From Last Night Is You” från ett av förra årets allra bästa album: ”Let the Dog Drive Home”:
Frågan är väl om februari inte är en av årets tristaste månader. Halva månaden är det fortfarande mörkt både när man är på väg till och när man är på väg från jobbet. Här i den stora staden har det varit så i nästan 100 dagar. Det är riktigt surt. Men nästan mitt i den här snötunga månaden ligger ”Alla hjärtans dag” och glimmar rött av kärlek. Här måste undertecknad dock erkänna att om det inte vore för att det bjöds på röda sockerdoppade gelé-hjärtan på jobbet så hade ”Alla hjärtans dag” gått mig helt obemärkt förbi i år. Men vad skall en sådan som jag med en kärlekshälsning till och vad skall en räv med sura rönnbär?
Nu var det ju egentligen druvor den där räven i Aisopos fabel inte kunde komma åt och som den därför intalade sig själv nog ändå var rätt osmakliga. Men här översatte vi dessa, förmodligen väldigt söta druvor, till sura rönnbär och fabelns sensmoral blev därmed egentligen helt obegriplig. Aisopos levde för c:a 2.600 år sedan och lär ha varit en riktig hejare på att berätta historier, många så bra att dom fortfarande lever kvar. Man kan ju undra lite hur många som fortfarande minns Camilla Läckberg om 2.600 år. Men mänskligt beteende tycks vara helt tidlöst och faktum är att några av Aisopos fabler har lite anknytning till Sverige på 2000-talet.
Ta t.ex. den om ”myran och cikadan” där myran, hela dagarna och hela sommaren, arbetar och samlar mat inför vintern under tiden som cikadan spelar sin musik, njuter av livet och sommaren och när vintern sedan kommer och cikadan, som nu håller på att svälta ihjäl, ber myran om lite mat, får nobben med förklaringen att den som inte arbetar inte heller skall äta. Man kan tolka sensmoralen på olika vis. Man kan tycka att myran borde dela med sig ändå, men för många är det förmodligen självklart att den som bara sysslar med musik, konst eller annan kultur gott kan dö av svält eftersom han/hon bara ägnat sig åt sådana dumheter. Empatin har idag nästan förlorat matchen mot egoismen.
Arbetslinjen eller musiklinjen. Bild: Raymund B. Villanueva
För undertecknad och många med mig är det istället uppenbart att en värld och ett liv som enbart består av arbete utan musik och annan kultur är det nästan lika bra att man slipper. Nåja, det är lätt att säga när man lever här där svält inte är en norm. Men hur många tycker egentligen, innerst inne, att det viktigaste är att leva för att arbeta och inte istället att arbeta för att leva? För att kunna svara på det måste man naturligtvis definiera ”arbete” och i mitt förra inlägg, i samband med pensionsåldern, skrev jag att för vissa är ”arbete” sitta, lyssna, prata, resa, läsa och luncha och diskutera med intressanta personer. Allt det är ju verkligen värt att leva för.
Men att sitta i en snabbköpskassa åtta timmar om dagen eller att städa en industrilokal sent på kvällen och hundratals andra arbeten är kanske inte det man hoppades att hela ens liv skulle bestå av. Jo, det är arbeten som behöver utföras och någon måste göra det, men varför talas det alltid om att lönen skall kompensera den som har studerat och som har ”ansvar” och aldrig om att lönen också skulle kunna kompensera för att man utför ett tungt, smutsigt, enformigt och själsdödande arbete? Det är ju uppenbarligen viktigt att det blir gjort eftersom ”någon måste göra det”.
Bild: Banksy
Men tillbaka till februari, i år. Eftersom det ”naturliga året”, alltså jordens omloppstid, i själva verket är 365,2422 dygn så skulle årstiderna så småningom förskjutas så att t.ex. februari hamnade mitt i sommaren. Så för att undvika detta har man kommit på att om vi vart fjärde år trycker in en extra dag i kalendern så blir det bättre ordning. Att man lade till denna dag just i februari var väl bara naturligt eftersom det var den kortaste månaden. Den där dagen kallar vi ”skott-dagen” och hela året för ”skott-år”. Varför det heter så i svenskan har jag ingen aning om, på engelska heter det ”leap-year” och det är ju kanske mer logiskt ändå.
Enligt en urgammal tradition, som visst lär ha sitt ursprung på Irland för 1600 år sedan, får kvinnor fria på skottdagen. Det lär väl vara ett av de äldsta och förmodligen ett av de minsta stegen för jämlikhet mellan könen i Europas historia. Möjligen jämförbart med när borgmästaren i den franska staden Cesson-Sévigné i Bretagne beslutade att från den 1 januari i år så skulle titeln ”mademoiselle” slopas och som nu spridit sig till hela Frankrike(SvDsvt), eller tramsiga diskussioner om det skall heta ”han”, ”hon” eller bara ”hen”. Tragiska snömos-diskussioner kring en jätteviktig fråga (DN). I vilket fall som helst så återstår det fortfarande att se om skottdagen passerar lika obemärkt som ”Alla hjärtans dag” för undertecknad.
Ärligt talat har jag nu, ännu en gång, tappat bort vad det var jag egentligen ville komma fram till i den här texten. Det var visst något om hur februari är den månad när vi till slut tömt alla våra förråd på energi, värme, ljus och allt annat vi laddat med under förra våren och sommaren. Nu kryper vi nästan på knäna och hungrar efter ljus och värme och är det inte värme i själen vi saknar så är det motståndskraft mot virus och bakterier. Februari är den månad när vi är sjuka som mest och det är inte för inte som februari går under namnet ”VABruari” på skolorna, för aldrig måste så många föräldrar stanna hemma för vård av barn som den här månaden. Sen ville jag ju ha med lite om kärleken i februari texten också
Men jag tappade lusten lite när moderaterna just på ”alla hjärtans dag” drog igång kampanjen ”Vi älskar människor” och deras kommunikationschef Hedvig Andersson i en intervju i Fokus förklarar detta med att: ”Vi värnar främst om ordning och reda i ekonomin och arbetslinjen vilket skapar frihet för människor. Det är ett slags kärlek. Självklart värnar vi om barn också” (Fokus) Ja vad säger man? Jag tror visst att moderaterna och deras allianskamrater älskar vissa människor, men dom älskar inte långtidsarbetslösa, långtidssjukskrivna, handikappade (GPAB) och andra som inte kan eller orkar följa arbetslinjen. Men nu slutar vi och det med med Sofia Karlssons underbara version av Steve Earle‘s ”Valentine’s day”
Den som har förmånen att leva eller tillbringa tid på en liten ö har möjligheten att jämföra skönheten i solens uppgång ur horisonten i öster med dess nedgång i väster. Jag vet inte hur många gånger jag försökt bestämma mig för vilket som är vackrast, om det är när solen full av energi och optimism arbetar sig allt högre upp på himlen eller om det är när samma sol, lägger ännu en upplevd dag till handlingarna genom att mjukt sjunka bakom horisonten. Det är omöjligt att gradera dessa naturupplevelser och de två helt olika skeden de symboliserar, när den ena öppnar en helt ny dag så lägger den andra samma dag till vila. Framtiden vs det upplevda.
Vid soluppgången vet man aldrig vad dagen kommer att ge och kräva av oss och när dagen sedan är över kan vi inte längre påverka eller ändra det vi använt den till. Men vi vet allt om hur dagen blev. Det skymningen vet om dagen kan gryningen bara fantisera om. Den ena är förutsättningen för den andra och att gradera tidpunkters värde mot varandra, istället för att uppskatta var och en för de värden de har och respektera de svårigheter olika delar av dagen innebär, är bara dumt. Byter man nu ut ”dagen” mot ”livet” i texten och sedan frågar: ”vad vet gryningen om skymningen?” eller ”vad minns skymningen av dagen?” så bränner det till i mina associations-synapser.
Mormor, mohikanen och morgondagen
Generationsklyftan har visserligen flyttats under 1900-talet men respekten för de som burit livet längst och oförmågan att se saker med de yngres nya ögon är fortfarande en rejäl bromskloss för vår sociala utveckling. Men då och då kan människor ur helt olika generationer enas i synen på saker. Bloggaren Isabella ”Blondinbella” Löwengrip, född 1990 och Statsminister Fredrik Reinfeldt, född 1965, är rörande eniga om att det bästa vore om vi arbetade längre, helst tills vi blir 75 år (Reinfeldt) (DN), eller ”tills vi dör” (Löwengrip) (svt). Definitionen av arbete är för vissa att sitta, lyssna, prata, resa, läsa och luncha med intressanta personer. Alltså det de flesta av oss andra gör, eller skulle önska vi kunde, på vår fritid. (GPDNDNABSvD)
Men för flertalet innebär ”arbete” att lyfta, tvätta och mata gamla och sjuka, städa, arbeta i gruvor, armera, gjuta, lära ut till överfulla skolklasser, arbeta i kylrum, borra, gräva, köra taxi på nätterna, dela ut post, diska eller vara skogsarbetare, kassörska, yrkesfiskare, vägarbetare, undersköterska m.m. Att inför dessa människor säga saker som: ”JOBBA TILL 75? Jag kommer att jobba tills jag dör. Jag förstår inte varför jag skulle sluta jobba vid 65” (Löwengrip) eller ”när jobbet blir för tungt så får man jobba med något annat” (Reinfeldt) är höjden av hånfullhet och ignorans inför hur mångas verklighet de facto ser ut.
Efter 50 år vid smältugnarna kan man väl omskola sig till systemerare
Pensionssystemet är inte konstruerat så det fungerar tillsammans med vår demografiska profil, vårt sena inträde på arbetsmarknaden, skattesänkningarna och det faktum att vi lever längre. Det står fullständigt klart att någon form av förändring behövs i dagens pensionssystem. Men att komma med dumheter som att ”jobba hela livet” och ”byta karriär i 65-års åldern” tyder på allt annat än insikt. Dels finns det idag inget i pensionssystemet som hindrar att den som själv vill arbetar längre. Det faktum att vi lever längre betyder inte att vi är attraktiva på arbetsmarknaden längre. Dessutom är det nuvarande pensionssystemet uppbyggt så att det inte ger någon besparing för pensionssystemet om vi arbetar längre (SvD). Jo, om vi arbetar tills vi dör.
Graden av gallimatias i påståenden som att ”den som är utsliten av sitt arbete vid 65 års ålder kan omskola sig och byta bransch” bevisas med all önskvärd tydlighet av att det redan i 50-års åldern är väldigt svårt att få ett nytt arbete om man blivit arbetslös. Jag är varken nationalekonom, politiker eller pensionsexpert, men skulle man kunna tänka sig att någon i regeringsställning hade lagt en del av de över 130 miljarder som skattesänkningarna eller lite av de 5,4 miljarder som sänkningen av restaurangmomsen kostat samhället på att förändra och stärka pensionsskyddet så vi inte behöver sluta våra yrkesliv omskolade till dödgrävare, åt oss själva.
Den tekniska utvecklingen går framåt i rasande fart och vi hittar ständigt nya sätt att underlätta vårt arbete och öka produktionstakten. Trots detta arbetar (de som har arbete alltså) lika många timmar per vecka som för 40 år sedan och nu skall vi dessutom bli tvungna att arbeta tills vi blir 75 år för att kunna få en acceptabel levnadsnivå. Är det någon annan än undertecknad som tycker detta är underligt? Varför måste vi trots det arbeta mer och mer och längre och längre? Vart tar förtjänsten vägen, på alla de varor och tjänster som vi med ökad arbetstakt och all teknisk utveckling kan och gör allt snabbare?
”Utanförskapet” i Sverige var stort när Alliansen tog över Sverige, när det gäller ungdomsarbetslösheten är den idag större här än i de flesta andra europeiska länderna, men regeringen vill att äldre skall arbeta längre. Men att inte först se över riksdagsmännens egna helt absurt förmånliga pensionsvillkor innan man tycker att den utslitna 63-åriga undersköterskan ska omskola sig och arbeta i 12 år till, för att få ut den uppskjutna lön som pensionen faktiskt är. Det är en politisk cynism ovärdig ett land som Sverige 2012. Givetvis skall den som vill, kan och orkar få arbeta så länge den vill, men att begära att en 65-åring skall byta bransch för att orka tio år till är ett steg tillbaka för mänskligheten ”Vad vet gryningen egentligen om hur det är i skymningen?”
”Vi har faktiskt jobbat nog i livet, så det här är för dig Fredrik”
Kloka ord från en Cree-indian, för mer än 100 år sedan.
I flera texter på den här sidan har jag tagit upp nödvändigheten av att vi inte låter den rådande tidsandan och samhällsandan utplåna all medmänsklighet och empati ur den gemensamma folksjälen (SvD). Det kan gå fortare än vi kan föreställa oss om vi inte är på vår vakt. Att för närvarande mer än hälften av befolkningen hellre tar några hundralappar i den egna plånboken än vill vara med och betala för sjukvård, skola, äldreomsorg, järnvägar och annat som vi alla behöver förr eller senare är en fundamental förändring som inte tagit särskilt många år. När hände det? Hur blev det så?
Alternativen till att gemensamt ställa upp för de som halkat efter, både nationellt och internationellt, har tagit sig nya och ofta underliga former och ett nytt sätt att dra sitt strå till stacken är att köpa ”uteliggar-lakan” för 700 kr styck och krukor med ”våldtäkts-motiv” på NK (SvDABDNsvtGP) och för en dryg vecka sedan twittrade vår nuvarande utrikesminister om att han såg fram emot att äta en middag för (eller om det nu skall vara emot) världssvälten(?!). Men utrota världssvälten genom att äta lunch känns på något vis lika fel som att uppmana den fattige att konsumera sig ur sin fattigdom.
Carl Bildt twittrar
Nej, att utrota världssvälten är ingen lätt sak och om det ens är möjligt till 100% har undertecknad alldeles för bristande kunskaper om och lika lite som någon annan kan jag se in i framtiden. Men vi kan vara överens om att om vi visar samma slapphet mot t.ex. klimatförändringarna som hittills, så innebär det att allt färre platser på planeten blir möjliga att leva på och ännu färre möjliga att bedriva jordbruk på. Att ett sådant scenario inte påskyndar utrotningen av hungerproblemet behöver man bara vara någorlunda normalbegåvad för att begripa.
Det finns fortfarande en, om än krympande, skara av experter och ”vanligt folk” som tvivlar på den globala uppvärmningen. Det är fler som vägrar ta in vad den kommer att innebära och ytterligare ännu fler som tycks strunta i den. Att människan är ensam ansvarig för klimatologiska förändringar tror inte ens jag. Vi kan ju t.ex. knappast lastas för istiderna. Men att vi bidrar till uppvärmningen genom att skövla jorden och genom utsläpp är ett faktum och den här filmen från NASA visar hur medeltemperaturen ökat bara de senaste 130 åren. Lägg märke till förändringen de senaste 35 åren.
Betydligt lättare än att utrota världssvälten är att utrota hela djurarter. Den ”krassa vekligheten” har nästan däckat undertecknad den senaste tiden, men med bl.a. film och musik har jag undvikit att helt tappa sugen. Filmen ”The Hunter” med bl.a. Willem Dafoe och Sam Neill var en, om inte perfekt så i alla fall intressant film om utrotningen av Pungvargen (Thylacinus cynocephalus) eller ”Tasmanian tiger” som engelskspråkiga kallade den, trots att den varken är släkt med varg eller tiger. I verkligheten dog den sista av sin art, i allra högsta grad ensam, i en liten bur i Hobart Zoo i Tasmanien 1936
Pungvargarna hade jagats ända sedan européerna kom till Australien, ungefär på samma vis som våra vargar idag jagas av Jägarförbundet och andra. Européerna i Tasmanien dödade alla pungvargar som fanns för att dom påstods hota fåren, trots att det är fullständigt klart att det fanns ett överskott av alla de betydligt mindre villebråd som var pungvargens naturliga föda, ”vallaby”, ”vombat” och ”opossum”. Djur som fanns där innan människan tog dit får. Det är lite som att utrota den svenska vargen för att den äter för många dvärgpudlar.
Pungvarg (Thylacinus cynocephalus), på en sådan där skol-plansch
Om vi lade ner lika mycket kraft och energi på att utrota främlingsfientlighet, könsfördomar, åldersdiskriminering, våldshandlingar, vidskepelse, ekonomiska orättvisor och annat som ställer till så mycket mer skada för oss människor, istället för att lägga ner kraft och energi på att utrota våra vargar och andra djurarter, så skulle vi kanske en dag ha återupprättat vår egen status som värdiga att leva på den här planeten. Just nu känns det verkligen inte alltid så lätt att vara stolt över vad vi hittar på här nere. Ärligt talat inte ett dugg stolt.
Ökade kunskaper och erfarenheter är förutsättningen för att hitta lösningar och vägar att lösa de problem vi står inför och kommer att stå inför och det är ju hoppfullt eftersom vetenskapliga framsteg ger oss ökade kunskaper och ökad förståelse för problemens orsaker och idogt arbete med forskning och tillfälliga snilleblixtar för forskningen framåt. Samtidigt lever vi längre och får sålunda allt mer livserfarenhet. Det finns inga genvägar till erfarenhet, det krävs tid. Det är något för dagens åldersdiskriminerande arbetsgivare att reflektera över.
”a statement of pride”
Trogna läsare av den här sidan har säkert uppmärksammat att det ibland är längre väntan på nya inlägg än annars och det är jag verkligen medveten om. Förklaringarna till dessa längre uppehåll är lite olika från dag till dag och från vecka till vecka, det kan vara brist på inspiration men det är dessvärre minst lika ofta tidsbrist. Undertecknad måste ju, lika väl som alla andra, dra in till mat, hyra och räkningar och hur mycket hellre jag än skulle skriva mina texter än att göra annat så låter detta sig inte alltid göras. Jag har därför ibland sett fram emot min pension.
Inte för att jag vill ”bli gammal”, men för att jag inom en någorlunda begriplig tidsrymd skulle få bli avlöst i mitt lönearbete av yngre förmågor och få gå i pension efter att ha arbetat sedan 17-års åldern. Istället skulle jag få ägna mig mer åt satt skriva och att njuta mitt otium. Idag föll den drömmen pladask när Reinfeldt meddelade att vi allt får räkna med att arbeta ända upp i 75-års åldern (DNSvDABexpGPsvt) Men detta ska jag ta upp i ett kommande inlägg. Var så säkra! Någon har sagt att vi inte skall bedöma livet efter hur vi klarat av stormen, utan hur vi dansat i ösregnet. Så vi slutar med Lasse Tennanders version av ”Dansa Mathilda”. Grymt bra:
Världens minsta stadspark ”Mill End’s Park” i Portland, Oregon, USA
I staden Portland, i delstaten Oregon, i landet som gärna alltid hävdar att dom står för allt som är bäst eller i alla fall störst, nu även när det gäller utlandsskuld, ligger världens minsta officiella stadspark, Mill End’s Park. Parken eller vad man nu vill kalla den är endast 0,3 m2 men har ändå en intressant bakgrundshistoria som innehåller allt från en journalists plötsliga infall till representanter för den irländska folktrons ”Leprechaun”, diverse flyttningar fram och tillbaka och annat fantasieggande. Men det där får ni som är intresserade läsa om någon annanstans. Idag är den lilla parken nämligen blott den här textens inledande infallsvinkel
Undertecknad kom att tänka på den lilla ”parken” när jag läste Stockholms stadsmiljöborgarråds, Per Ankersjö (c) idéer om att naturen är till för människan här i SvD och att den enda anledningen till att ha naturområden är att människor skall vistas där och, om det roar oss, eventuellt få se ett djur eller en växt. Ankersjö skriver bl.a.: ”Den grundläggande frågan är förstås för vem vi bevarar grönområden. Är det för skalbaggarna och ekorrarna eller är det för människorna?” Det borde man ju begripa att man kan inte ha grönområden för djurens skull, ska det nu nödvändigtvis finnas djur så får dom allt lov att hålla sig till trappuppgångar, gator, torg och sopcontainrar som alla andra hemlösa.
En sopcontainer är väl ett utmärkt ide för björnar, eller hur Per Ankersjö?
Det är nästan otäckt skrämmande att inse att den som är högsta ansvarig för miljöfrågorna i Stockholm inte ser naturen som något annat än människans lekplats. Om inte naturen går att exploatera och dräneras på något vinstgivande ämne eller om den inte duger till att bygga hus, vägar eller köpcentrum på, då skall den, för att överhuvudtaget få finnas kvar endast fungera som ett realistiskt dataspel för stadsmänniskan att klafsa omkring i. Helst högljutt då, så att envisa ekorrar, fåglar och andra djur ger sig iväg någon annanstans där inte Ankarsjös jurisdiktion når.
Ankersjös egen partiledare, Annie Lööf, har som motto att: ”Inget är omöjligt, en del saker tar bara lite längre tid!” och när det gäller att fullständigt rubba den ekologiska balansen och klimatet så har det ju visat sig att det inte alls var omöjligt och nu, idag kommer det inte ens att ta så mycket längre tid. I Alliansregeringens egen miljöskrift ”Ett grönare Sverige” står det ”Den biologiska mångfalden är en hörnsten i regeringens miljöpolitik” men denna ”mångfald” gäller då förmodligen inte ekorrar och skalbaggar. Det råder tyvärr ingen tvekan om att det är svårare att konstruera en snytbagge än att bygga en sådan här mackapär:
För en grönare värld?
Enligt Ankersjö och naturligtvis alla hans åsiktsfränder är människan inte längre en del av det ekologiska systemet utan det är istället så att naturen är en enda stor buffé av arter, företeelser, ämnen som vi ska glufsa i oss och vår planet är egentligen en enda stor present till människan. En present som vi både kan och får göra vad vi vill med eftersom vi är smartast, har dom dödligaste vapnen och mest pengar. Så här ska inga löjliga småfåglar, vargar eller liljekonvaljer tro att dom kan stå i vägen för oss och vår ekonomiska tillväxt.
Insikten om att ”naturen” faktiskt är en förutsättning för att vi ens existerar, att ”naturen” fanns före oss och (om än i en genmanipulerad, radioaktiv form och med ett fullständigt rubbat klimat) kommer att finnas kvar när vi människor har fått lämna över vårt ögonblick på evolutionens scen till andra livsformer, den insikten och det ansvar det faktiskt medför för den ”intelligentaste” (?) av varelser är uppenbarligen lika mikroskopiskt liten hos Per Ankersjö som chansen att vinna ett snöbollskrig mot en bengalisk tiger
”Okej och nu är det min tur”
Nu har forskarna hittat multiresistenta ESBL-bakterier även i Antarktis (SvDDNsvtGP). Det betyder dels att dessa bakterier nu finns över hela jorden men det betyder också att dom kommit till Antarktis med oss människor som kommit dit först under de senaste 190 åren och då i synnerhet under 1900 och 2000-talet. Under alla de resor jag själv gjort till den ”vita kontinenten” är alltid den hygieniska aspekten oerhört rigorös. Ingen får uträtta några s.k. ”behov” på land eller i vattnet, alla stövlar desinficeras noga såväl före som efter varje gång man gått iland och fartygens toaletter töms först när det är tillbaka från Antarktis. Men naturligtvis har även jag påverkat Antarktis ekologiska system, trots att jag gjort allt jag kan för att minimera just detta.
Men enligt Stockholms centerpartistiske miljöborgarråd så är det väl först under senare tid som Antarktis fått något riktigt värde, nu när människan också hittat dit. Innan dess var det enligt hans resonemang bara en vit, outforskad, dum kontinent befolkad av tjattrande pingviner, lata sälar, stinkande valar, krill och annat fullständigt värdelöst. I synnerhet sedan valjakten förbjöds i området. Men nu när människan får komma dit, då får Antarktis ett värde. Om än fortfarande kraftigt begränsat eftersom man (ännu) inte får borra, gräva, spränga och ha sig i jakten på eventuell olja eller annat som kan generera ekonomiska vinster. I Arktis är vi på gång (SvD) och att Bildt är insyltad i detta tas upp här på Jinges ofta briljanta sida
Är alla pingviner verkligen helt värdelösa när ingen människa ser dom?.
Nej vet ni vad, tar man på sig det politiska ansvaret för miljön, oavsett om det nu gäller Stockholm eller någon annanstans, så får man nog visa lite ödmjukhet inför så enkla fakta som att människan är ett av djuren som befolkar planeten jorden och inte något helt unikt som bara kan behandla planeten som vore den vår egen lilla pick-nick. Jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta vistas i naturen och att inte fler undantag och begränsningar görs i den svenska allemansrätten, utan att vi och kommande generationer skall kunna röra oss fritt i naturen och uppleva den, men då med stor respekt.
För närmare 200 år sedan sade H D Thoreau (ungefär) ”Den som vistas i naturen varje dag för att njuta riskerar att betraktas som en dagdrivare, medan den som tillbringar dagarna med att spekulera i hur man skall göra jorden flintskallig i förtid betraktas som en flitig och företagsam medborgare” och på tal om pick-nick så är ju just detta ett alldeles fantastiskt sätt att uppleva, såväl den ”riktiga” naturen som eventuellt konstruerade grönområden i våra städer även om Mill End’s Park kanske är i minsta laget. Men om denne Per Ankersjö, mot förmodan, ger sig ut på pick-nick så hoppas jag verkligen att naturen slår tillbaka
”Nature strikes back”
Rubriken till inlägget är förresten namne med ett stockholmsband från tidigt 80-tal. Bandet släppte en en enda singel med bl.a. låten ”Pappa, mamma, bilen och jag”. Det var sådär trettio år sedan, men jag tycker fortfarande det är ett grymt driv i både ”D”:s gitarr och ”B”:s röst. Lyssna själva:
”White on white” konstverk av Kazimir Malevich, 1917 (MoMA)
På The Museum of Modern Art i New York hänger den ryske konstnären Kazimir Malevich’s målning ”White on white” eller som den svenska titeln lyder ”Vit kvadrat på vit botten”. Jag minns att jag när jag strax innan tonåren fick höra om tavlan tyckte det var något av det dummaste jag hört talas om. Till saken hör att mitt intresse för kultur vid den här tiden inskränkte sig till ”Fem-böckerna” av Enid Blyton och radioprogrammet Tio i topp. Enid Blytons böcker har förresten på senare år redigerats om och det brittiska förlaget har tagit bort de allra mest rasistiska och sexistiska formuleringarna i böckerna om ”niggers” och en massa annat. Ja ni ser hur min kulturella bakgrund ser ut.
Det där leder mig in på det där med en ”vit jul”. I år var det kanske färre än någonsin av oss som fick en riktigt vit jul. Det blir nog till att vänja sig, för om inte vi och resten av världen med råge överträffar de beslutade miljömålen så kommer vi att få färre och färre vita jular framöver. Nu är det ju inte vita jular klimatfrågan handlar om, utan om gigantiska naturkatastrofer i andra delar av världen. Många önskar sig trots allt en vit jul medan andra önskar sig ett ”vitt Sverige” eller allra helst en ”vit värld”, men då handlar det om vidrigare önskedrömmar än nederbörd i form av iskristaller och en julkorts-liknande verklighet utanför fönstret.
Ku Klux Klan dansar för en ”White christmas”
Det där är inga vanliga stjärngossar inte. Just den avarten av kristen, rabiat, rasistisk höger är ju tack och lov ganska svag hos oss och våra främlingsfientliga politiker tar garanterat avstånd från den sortens yttringar. Vilket inte är det samma som att i sitt hjärta hata liknande åsikter och Jesus som den jude han var hade sannolikt gripits, fängslats och gasats ihjäl av de tyska Nationalsocialisterna om han dykt upp på tysk mark under det tidiga 40-talet. I vår egen, av oss själva demokratiskt valda, riksdag sitter idag partiet Sverigedemokraterna med sina 20 mandat av totalt 349 och undertecknad tänker absolut inte jämföra (sd) med det tyska NSDAP, det är nämligen helt andra tider nu och helt andra tankar och idéer som råder.
Men enligt statsvetaren Öyvind Österud sade sig det tyska nazistpartiet i sitt uppbyggnadsskede ”vilja återupprätta en traditionell idyll…” och det tycker jag mig känna igen. I ”Mein Kampf”, kapitlet ”Folk & raser”, skriver Hitler: ”Allt vad vi nu beundra här på jorden – vetenskap och konst, uppfinningar och tekniska underverk – har skapats av några få folk och ursprungligen av kanske en enda ras. Av den beror också hela vår kulturs bestånd” medan riksdagsmannen Kent Ekeroth (sd) istället skriver: ”Sverige ser ut som det gör för att SVENSKAR byggt landet – inte araber, eller perser eller några andra. För då skulle det sett ut som i Iran eller Saudiarabien eller något annat av de misslyckade länderna”. Jaha, ja.
En ”vit värld” i den bemärkelsen hoppas jag slippa, men det är helt upp till oss själva och då naturligtvis inte bara till oss som kallas ”vita” men är mer ”gris-skära”. Det hänger även på alla er andra, alla ni som inte liknar grisen lika mycket i hudfärg som vi och som kommer hit för att det ni kommer från är ett helvete på ett eller annat vis. Varken jag, vi, eller ni kan fixa till det där på egen hand, vi måste hjälpas åt, inte motarbeta varandra. För hela mänskligheten skull i vetskapen om att vi behöver varandra till 100 % om vi ska fixa till livet på den här planeten. Om inte för oss själva så för våra barn och barnbarn i framtiden.
Det är inte något med just tyskar som gör att dom skulle vara mer mottagliga för rasistiska idéer än andra. Precis som alltid annars är det helt andra saker än nationalitet som styr vad vi tycker och tänker. Marxismen bygger sin ideologi på motsättningen mellan samhällsklasser medan Nationalsocialismen bygger sin på motsättningen mellan nationaliteter. Ska vi inför det nya året enas om att våldtäktsmän från ”utlandet” är kriminella skitstövlar och att svenska hustrumisshandlare är kriminella skitstövlar och att båda skall straffas ordentligt för sina brott men att alla andra med samma ursprung, nationalitet, kultur, religion eller hudfärg näppeligen kan betraktas som medbrottslingar.
Det är bekvämt med syndabockar när allt inte blir som man vill och lögnaktiga påståenden som: ”kastar vi ut invandrarna skulle arbetslösheten försvinna”, ”dom flesta brott begås av invandrare” och annat är just skapande av syndabockar och dessa lögner är ofta lika svåra att ta död på som Tanngnjost och Tanngrisner, bockarna som drog Tors vagn och som slaktades varje kväll för att väckas till liv igen nästa dag. I Bibeln är den stackars geten också ofta just ”synda-bock”. Djävulen avbildas med horn och bockfot och Jesus talar om att ”skilja fåren från getterna” och Isidorus Hispalensis, spansk ärkebiskop på 600-talet, skrev att: ”Getabocken är ett liderligt och skamlöst djur, alltid brinnande efter samlag”. Jojo….det är den minsann inte ensam om.
I själva verket är just geten (Capra aegagrus hircus) ett alldeles fantastiskt djur som i åratal kan ge mjölk, ända upp till 3-4 liter per dag, och sedan både kött och skinn. Chèvre är dessutom en ljuvlig ost som vi laktosintoleranta kan unna oss. Skulle ni händelsevis ha två hundralappar kvar efter mellandagsrean och inte vet vad ni skall göra med dom så föreslår jag att ni köper en get via Action Aid, det skulle vara raka motsatsen till en syndabock det. Jag begriper inte riktigt själv hur texten, som skulle handla om vitt, hamnade här bland getter, men det gör väl inget och det finns ju getter som är helt vita och helt ”off season” är det ju inte heller med tanke på alla julbockar vi har uppe i dag.
Bääää…
Prefixet ”vit” används i de mest skilda sammanhang, tennis kallas ”den vita sporten”, en veckas uppehåll från alkohol kallas ”vit vecka”, flickor som är oskuld (?!) när dom gifter sig bär vit brudklänning, i tidiga western-filmer hade ”goda” revolvermän vit hatt och idag kallas ”goda” data-hackers för ”white hats”, ”Vita rosen” var en tysk motståndsrörelse mot nazismen m.m. Vitt, eller egentligen vitt ljus, är ju summan av alla färger det mänskliga ögat kan uppfatta och sålunda en kombination av alla färger. I vissa tvättmedel används ”optiska vitmedel” som egentligen inte är något annat än ett fluorescerande ämne som lurar ögat att tvätten är vitare än den verkligen är. Vi människor är alltid pigga på att lura oss själva.
Snart kliver vi in i ett helt nytt år och om vi tänker oss det nya året som ett helt oskrivet blad, ett vitt om ni vill det, så innebär det ju faktiskt att vi kan fylla detta nya år med precis vad vi vill. 2012 har aldrig funnits tidigare och ingen har varit där före oss klafsat runt och skitat ner med en massa dumheter och skit. Det är helt upp till oss själva att fylla nästa år med vad vi vill, eller snarare med vad vi kan, alla har ju trots allt inte samma förutsättningar att påverka sin framtid. Men inom de gränser som sätts av våra helt olika ekonomiska, fysiska, psykiska och andra yttre ramar kan vi göra 2012 till vad vi vill. Ska vi ta och prova något riktigt bra under 2012, för omväxlings skull?
PS: eventuella kommentarer från troll och andra med rasistiska åsikter raderas snabbt och glatt, bara så ni vet. Ungefär som Voltair tycker jag alla skall ha rätt att tycka vad dom vill, även ha åsikter jag själv avskyr, men så länge det existerar andra forum för dessa kommer aldrig den här sidan att vara vidöppen för den sortens åsikter och kommentarer. Läs reglerna för kommentarer för mer information..
”Snön faller och vi med den…” sjöng Ulf Lundell på albumet ”Nådens år”, det är en textrad som tål att reflekteras över med jämna mellanrum. Idag är ”Nådens år” mest ihågkommen för att hela upplagan fick dras tillbaka när författaren Viveka Heyman som skrivit texten till en av låtarna inte ville att Lundell använde hennes text till sin musik, som hon kallade ”bullerterror”. Dessutom retade hon sig på att hennes namn stavats med ”c” istället för med ”k” på skivomslaget. Lundell fick 15.000 kr i böter (!?) albumet drogs in men en massa publicitet. Det är snårigt med upphovsrätt (DNSvDGP svt) och undertecknad begriper naturligtvis att upphovsmän måste få betalt för sin kreativitet och sitt arbete, men önskar det vore samma klappjakt på miljöbrottslingar.
Att upphovsmannen till en bok, ett musikstycke, en film m.m. måste få ersättning för sin kreativitet och sitt arbete är fullständigt självklart. Men idag är det knappast kompositörens del av kakan som trissar upp priset på CD-skivorna. När vi nu i dagarna betalar en julklapps-CD för, låt oss säga 189 kr, så får kompositören mindre än 10 kr av det. Att det är andra än kompositörerna som tar mest betalt och därför drabbas hårdast av illegal fildelning och annat fusk och att det till stor del handlar mer om vinst till multinationella företag än ersättning till upphovsmännen borde kanske diskuteras mer. Undertecknad unnar alla kreativa kompositörer, författare, filmarbetare och andra rättmätig ersättning för sitt skapande
Fördelningen av de 189 kr vi betalar för en CD
Snön faller just nu tungt här i den stora staden och i SIFO:s senaste väljarundersökning läser jag att så gör även socialdemokraternas stöd (DNSvDABexpGPsvt). Om det socialdemokratiska partiet skall fortsätta falla för att sedan smälta bort helt som storstadssnön återstår väl att se. Det hänger nog mer på om man kan samla sig runt en tydlig politik än om vem som är partiledare. Idag är det inte lätt för oss väljare att veta vad socialdemokratin egentligen vill, mer än att återta den politiska makten i landet och det räcker verkligen inte. När det gäller nuvarande regering är dom istället tydligare i sin tro på kapitalismen som ”den enda vägens politik” och med att det ska löna sig bättre att vara frisk och rik än fattig och sjuk (SvD).
Att den politik Alliansen för har stöd bland c:a 50% av folket blottar en av det demokratiska systemets svagaste länkar. Nämligen att om man för en politik som innebär förbättringar för minst 51% av befolkningen så kan man strunta i de andra 49% eftersom man redan har stöd för sin politik bland majoriteten och därför kan sitta kvar vid makten. Det här skulle inte fungera om det bland de där 51% fanns större empati med de svagare, men så verkar uppenbarligen inte vara fallet. Så vi stödjer den politik vi själva tjänar mest på och blundar för, eller struntar i att andra samtidigt drabbas av samma politik. I ett sådan samhälle är naturligtvis inte heller julen lika för alla.
Det är bekvämt att skylla på tomten
Snön faller och så gör värdet av våra pensioner och vårt pensionssparande (DN). Pensionsåldern verkar däremot gå i motsatt riktning och röster höjs för att vi skall arbeta längre upp i åldrarna för att ens kunna nå upp till en dräglig levnadsnivå när vi blir gamla. Det är ingen som helst tvekan om att vi blir äldre och äldre och att kostnaderna för samhället därmed ökar om alla dessa äldre skall få något att leva på. Men är det inte något lurt med att pensionsåldern för vanliga lönearbetare diskuteras samtidigt som fallskärmsavtal, inkomstgarantier och förmånliga pensionsavtal för utröstade riksdagsmän, sparkade generaldirektörer och avskedade direktörer ständigt ökar och bara ger lite upprörda artiklar i media och inget mer.
Samtidigt som vi uppmanas att stanna kvar på våra arbeten tills vi blir, jag vet inte hur gamla, så står det horder av arbetslösa ungdomar i den andra änden av ålderstrappan och kan inte komma in på arbetsmarknaden för att det saknas arbetstillfällen. Kan inte någon av nobelpristagarna i ekonomi ägna sig åt att fundera över den ekvationen istället för att som årets ekonomipristagare, Thomas Sargent, hävda att arbetslösa ska ha lägre och lägre ersättning för att arbetslösheten skall gå ner (SvD). Egentligen heter ju ”ekonomipriset” ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” Ekonomisk vetenskap? Inte är det så värst mycket som kan slås fast som empiriskt inom den ”vetenskapen”.
Nytänkande inom ekonomin
Snön faller och även om det under tiden jag skrivit den här texten snarare är regn som faller utanför mitt fönster så kan man nog konstatera att nederbörden, än så länge, inte är det värsta som faller. Inte här i Skandinavien i alla fall och ändå hamnar vi åter i det där resonemanget om ”vi och dom” och om empati och solidaritet med resten av planeten när det gäller detta också. Hur många av oss skulle inte glädjas åt om vi fick Medelhavsklimat på våra breddgrader? Hur många av oss skulle fortfarande glädjas åt en sådan klimatförändring om det drabbar andra platser med naturkatastrofer? (bara det inte drabbar Thailand eller något annat av våra favoritresmål)
Vi svenskar engagerade oss jättemycket i tsunamins offer och skänkte pengar till återuppbyggnaden, men till offren för jordbävningen på Haiti sex år senare, som faktiskt skördade fler offer än tsunamin, skänkte vi bara en femtedel så mycket. Var det för att så många av oss varit i Thailand på semester, ville åka tillbaka snart igen, var det för att haitier har mörkare hudfärg än thailändare eller var det något annat? Sveriges BNP var högre 2010 än 2004 så det handlar inte om att vi, generellt sett, hade mindre marginaler att ta av. Det finns säkert andra faktorer också som kan vara orsaken, men det är värt att fundera över. En ryggsäck med skolmaterial till en haitisk kille eller tjej kostar ungefär som en ask ”Alladin”-choklad (DNSvDGP).
Skolmaterial till en haitisk kille eller en ask ”Alladin”?
Snön Regnet faller och om det inte vore för att det stod i almanackan att det är 4:e söndagen i advent så skulle det kunna vara vilken höstdag som helst, men nästa vecka drar det ihop sig till dans kring granen eller vad det nu är allt ni gör när ni firar jul. Undertecknad ser fram emot att vara med barn och barnbarn på julafton och att vara ledig från arbetet några extra dagar. Men om det är för att det är jul, Ullambana Sutra, Eid ul-Fitr, Hōnen Matsuri eller ”Murmeldjursdagen” spelar egentligen mindre roll. Men jag tror ändå det finns ett värde i att vi människor har traditioner som vi tillsammans samlas runt och jag är glad så länge julen är en viktigare högtid än mellandagsrean.
Det är väldigt tveksamt om jag kommer att få ur mig något mer inlägg före jul så jag tänkte trots allt avsluta det här ”pekpinne-inlägget” med att önska alla mina läsare en mysig helg, helt oberoende av om ni är kristna, har en annan tro eller inte tillhör någon religion alls. Jag undrar om jag inte ska ta ett litet bibelcitat som avslutning i alla fall, det får bli från Lukas:6 vers 24-25, där skall Jesus, enligt Lukas då alltså, ha sagt: ”Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra”. Det där lär han alltså ha sagt för över två tusen år sedan, men inte har vi sett så värst mycket av det där än.
”Merry Christmas”…..typ
****
PS: Det är sen kväll den 21/12, 2011. Statistiken säger att den här sidan nu har c:a 10.000 besök varje månad vilket är väldigt glädjande, men texterna kommenteras väldigt lite för att ha så många besökare. Några, trogna läsare skriver ofta eller alltid en liten rad, men alla ni andra….? Vad tycker ni? Finns det något värde i texterna? Är dom bra? Usla? Är dom intressanta, kul att läsa? Eller ska jag lägga ner helt?
Det vore så trevligt med lite ”feedback” då och då och då inte enbart från de färre än 0,5% av alla läsare som kommenterar. Ni som alltid, ofta eller ibland lämnar ett par rader som kommentar: ”I Love You”! Hur ger man nu alla sina läsare en julklapp? Jag kan inte komma på något bättre just nu än att ge er låten ”Maybe Finland” med gruppen ”Snow & Voices” som jag själv just nu har i bakgrunden. God Jul alla!
För er som läser mig regelbundet och då i synnerhet i juletider är det knappast någon hemlighet att jag är skeptisk till det här med julen. Det har inte bara att göra med att jag varken tror på tomten eller på Gud, utan mer på att jag har svårt att uppskatta en högtid som i så stor utsträckning förvanskats till konsumtion, kommersialism, frosseri och ”bling-bling”, istället för en tid av eftertanke, kärlek, värme och lite gemenskap. Dessutom har jag lite svårt med att en och en halv miljongrisar kommer att slaktas bara för att det skall finnas nog med julskinkor på våra svenska julbord.
Nej jag är inte vegetarian, jag tror animalisk föda idag är en del av vår naturliga föda. Däremot är det fullständigt oacceptabelt att behandla djur som vi ofta gör för att vi ska kunna äta deras döda kroppar (AB) Ur miljösynpunkt och för att minska världssvälten är det viktigt att vi minskar vårt intag av kött rejält och att vi begränsar djurens lidande till ett absolut minimum är ett absolut måste. Julgrisens skinkor är sålunda inte min favorit, men det finns andra jag njuter av, t.ex. den sort Picasso avbildade på vasen ”Quattro stagione”.
”Quattro stagione” av Pablo Picasso
Picasso lär förresten en gång ha sagt: ”Datorer är värdelösa, allt dom kan ge oss är svar” och det är naturligtvis hur djupsinnigt som helst och tar på så vis upp det värde som kan finnas i olösta gåtor och inte bara i svaren på dom. Trots att jag är en väldigt nyfiken person inser jag att det absolut finns det som har ett större värde om det inte utsätts för allt för mycket vetenskapliga experiment och förklaringar. Dit hör inte alltid religioner. Att jag är kulturellt präglad av att växa upp i ett ”kristet” land med många ”kristna värderingar” är oundvikligt och det finns mycket av det jag är tacksam för, men jag skulle aldrig kalla mig ”kristen”.
Men jag varken hoppas eller tror att vi människor är det allra högst stående i ”världsalltet”. Det vore verkligen oerhört deprimerande med tanke på våra uppenbara brister och det vore dessutom förödande för allt annat vi har omkring oss, lever i symbios med och är beroende av. Ibland undrar jag nästan om jag inte är animist. Wikipedia beskriver animism så här: ”Inga allsmäktiga gudar, naturen är direkt och har själv en själ, inga religiösa kultbyggnader, religiösa men även vardagliga regler uppkommer vid naturupplevelser”. Det känns kanske inte fullständigt främmande.
Jag har mer förtroende, tillit och respekt för naturen än för religiösa ledare
Men det är sannerligen inte lätt att veta vad man ska tro och vem man kan lita på. I veckans avsnitt av tv-programmet ”Så mycket bättre” framförde Lena Ph. en version av Mikael Wiehes ”Vem kan man litapå”, detta trots att KDU-ordföranden Aron Modig av ”demokratiska skäl” inte tyckte att Wiehe, pga sina åsikter skulle få visas i TV (SvD). Hur det nu kan vara demokrati att i TV censurera vissa åsikter kan i alla fall inte jag få ihop och ska Påven få hålla midnattsmässa i två timmar på julafton så kan väl Wiehe få visa upp sig och sina sånger. Skulle någon nu bli katolik respektive socialist av det så må det väl vara hänt, vi har väl fortfarande åsiktsfrihet.
Aron Modig vänder sig mot att Wiehe gillar Kuba där man inte har denna åsiktsfrihet och det har han ju rätt i. Men det är Kuba knappast ensamma om. Svenska folkets ”favoritresmål” Thailand har verkligen inte åsiktsfrihet och nyligen dömdes en man till 20 års fängelse för att han skickat några sms som ansågs vara ”nedsättande” för thailändska kungahuset, det du Lena Ph (AB). Ibland blir det komik när ”ordet är fritt” och bland det roligaste man kan få höra just nu är de republikanska presidentkandidaterna i USA. Grodor strömmar hej vilt ur deras munnar, nyss sa t.ex. Newt Gingrich att ”palestinier är ett påhittat folk” (DNABSvDGP) ungefär som smurfarna i den här videon alltså.
Nej de där presidentkandidaterna är inte alltid ”de vassaste knivarna i lådan” (DN) Michelle Bachman är kanske den som är i störst behov av en skärslipare och det gäller inte bara hennes uttalanden om att mer koldioxidutsläpp är bra för miljön eller att hon ser ett ”intressant samband” i att de senaste utbrotten av svininfluensa skett när USA haft demokratiska presidenter”. Det finns mycket skojigt att hämta ur hennes idé-värld, som t.ex hennes idé om att ta bort minimilönerna för att fler skall få arbete eftersom man då i princip skulle kunna anställa folk för inga lönekostnader alls. Men just den politiken är visst på tapeten här i Sverige också.
På tal om koldioxid så har uppenbarligen alla deltagande stater vid COP 17 i Durban kommit överens om någonting. Vad det egentligen är man kommit överens om och om det kommer att vara tillräckligt för att rädda planeten råder det däremot olika åsikter om. Av vad jag kan begripa kommer beslutet träda i kraft först 2020 och det känns väl rätt mycket på övertid, det tycker i alla fall jag (expDN). I alla fall så vidarebefordrade jag vad jag hört från mötet till isbjörnarna jag nämnde i mitt förra inlägg och dom blev inte direkt överlyckliga. En av de yngre isbjörnarna orkade inte ens höra om människornas handlingsförlamning i frågan:
Orkar inte höra om skiten.
Isbjörnar är visserligen inte lika ”intelligenta” som grisar. Grisar är bevisligen minst lika intelligenta som hundar, men isbjörnar är i vilket fall som helst inte lika dumma som vissa amerikanska presidentkandidater och dom skulle aldrig få för sig att leva på ett sätt dom visste var förödande för deras eget fortbestånd. Det är mer än man kan säga om Homo Sapiens och där är vi tillbaka lite i min tidigare nämnda skepsis mot att vi skulle vara skapelsens krona. Låt oss därför hoppas att vi bara är en del av ”systemet” och inte den som skall ansvara för och fatta alla beslut utifrån vårt synsätt.
Det är så lätt att det blir fel när människan lägger sig i allt och även om man trots allt måste knäcka ett och annat ägg för att göra en omelett så gäller det att det inte bara blir pannkaka av alltihop. På tal om detta så var det visst en centerpartistisk politiker, Per Åsling, som i veckan, i en omröstning i riksdagen om kungahuset, tryckte på fel knapp (expDNSvD) Jag menar, hur svårt kan det vara att trycka på rätt knapp när det bara finns tre att välja på, dessa är tydligt färgmarkerade och man har mer än 60.000 kr i månaden för att göra det.
Från ett påhittat paradis 