Från ost till sydväst

”Salame di Felino”

I den lilla italienska byn Felino i den italienska provinsen Parma har man ”i evigheter” tillverkat den alldeles utsökt goda salamin som bär byns namn ”Salame di Felino” och från samma region kommer dessutom både Parma-skinka och den äkta parmesanen ”Parmigiano-Reggiano”. Alla dessa tre delikatesser har förärats beteckningen: ”Av EU namnskyddat livsmedel” vilket innebär att för att få bära namnet måste produkten vara tillverkad på en viss plats och enligt ett visst recept. Här i Sverige har vi också lyckats få med en knapp handfull livsmedel på samma exklusiva lista som den italienska delikatess-korven, parmaskinkan och den äkta parmesan-osten, nämligen vår Hushållsost och vår Falukorv (!?)

Utan att förringa dessa, två av våra kanske vanligaste vardagslivsmedel, kan vi väl ändå vara överens om att utan influenser från andra kulturer så vore livet bra mycket tråkigare, inte minst på matfronten. Eller vad säger folket inom SD som tycks vara livrädda för att ”vårt svenska kulturarv” skall ”besudlas” av icke-svenska seder och företeelser? Nåväl, nu är det snart dags för en av våra mest ursvenska högtider, midsommar, och många av oss kommer att samlas med vänner och bekanta, äta sill och färskpotatis och dricka oss berusade (eller mer) och enligt svensk tradition skutta runt som ”små grodor”, ”sju vackra flickor”och ”musikanter från Skaraborg”:

Jo jag tackar jag, svensk kultur. Det finns så mycket svensk kultur att vårda, bevara och vidareutveckla och det finns så mycket skitkultur, såväl svensk som icke-svensk, men att det skulle vara värt att bevara enbart därför att det är svenskt är naturligtvis, precis som att något skulle vara bättre för att det inte är det, bara dumheter. ”Strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllene dosor och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor” skrev Gustaf Fröding i dikten ”Idealism och realism” (1894). Fröding är absolut väl värd att bevara och läsa, liksom, bara som ett exempel, poeten Mawlānā Jalāl-ad-Dīn Muhammad Rūmī  som bl.a. skrivit: ”Din uppgift är inte i första hand att söka kärleken, utan att söka, hitta och riva alla de hinder inom dig själv som du har byggt mot den”

Inskränkthet och protektionism har inte utvecklat en enda kultur genom historien. I SD:s partiprogram står: ”Vi anser att de värderingar som råder i det traditionella Sverige är sympatiska och värda att bevara. Vi menar att en del värderingar som kommer in i landet och ges stort utrymme i och med att vi ska vara ett mångkulturellt samhälle hotar att få en splittrande effekt för samhället”. Små grodor, hushållsost och falukorv skall minsann inte blandas upp med utländska saker som salami, tacos, kåldolmar, tango, rumba och tarantella för då blir bara det i förlängningen bara splittring, arbetslöshet, kaos, terrorism, kvinnoförtryck och gud-vet-vad. Tro det den som vill.

Italienskor dansar tarantella på en målning av Apollon Mokritsky, 1846

Det pågår en massa snack om vad som är ”svenskt”, ”svensk kultur” och ”svenska traditioner”. Ärligt talat, är det någon som fortfarande och på fullaste allvar hävdar att det finns något så typiskt svenskt att det inte, på något vis, har influerats av andra kulturer och om man nu skulle hitta något sådant, hävdar att det är det bästa vi har? Själv försöker jag med ”gammelsvenska grundbultar” som potatis, dansen ”polska” och med potta, men inget av dessa visar sig vid närmare kontroll ha svenskt ursprung. Nej vet ni vad, alla ni som grymtar när vi vinner Eurovision Song Contest tack vare en tjej som inte är blond som en svensk drottning (huh…?!) eller när Babak Najafi får Guldbagge för bästa svenska film (”Sebbe” 2010), det är inte och kommer aldrig att vara hotet från andra kulturer som är det stora problemet för svensk kultur.

Av de som bor i New York är 36% födda utanför USA och staden består av närmare 190 olika nationaliteter. Men det är knappast det som är den stadens största problem, utan istället en av orsakerna till att staden är så otroligt levande och att mycket av det vi här hemma är så villiga att ta till oss som ”det som gäller” kommer just från den staden. I Kina bor fler än 100 miljoner som har en annan kultur eller nationalitet än den vanligaste, Han-kulturen, men det är knappast det landets största problem. När jag levde i Kina insåg jag snart att jag hade mycket mer kulturell gemenskap med vissa kineser än jag hade med många svenskar. ”It’s not enough to think outside the box, we have to get rid of the box” har någon sagt, jag minns inte vem det var, men klokt sagt är det.

Inom en vecka inträffar sommarsolståndet då natten är kortare än det Anglo-Zanzibariska kriget och två veckor senare befinner sig vår lilla planet i ”Aphelium” d.v.s. allra längst bort från solen på hela året, trots att man skulle tro att detta skulle inträffa under vintern. Mellan dessa astronomiska tilldragelser är det dags att ”maja” stången. Det gammalsvenska ordet för att klä något med blommor och blad, ”maja”, är även ett kvinnonamn som har burits av många: ”Maja Gräddnos” i Gösta Knutssons böcker, städerskan Maja Ekelöf som för 42 år sedan skrev boken ”Rapport från en skurhink” om livet för en ensamstående mor i de lägsta samhällsklasserna. Läser man boken idag ser man hur förskräckande lite som förändrats för människor i hennes situation. En annan Maja är den äldsta av Plejaderna i den grekiska mytologin, en soppa av myter som nästan är värre än den soppa som dagens greker tvingas simma omkring i.

Den grekiska mytologin är helt smockfull av otrogna gudar och gudinnor, äktenskapsbrott och fult trixande gudar och halvgudar. Plejaderna, dessa sju ”gudomliga” systrar fick barn med såväl guden Zeus som med Poseidon och blev enligt en myt jagade av Orion, som själv var son till Poseidon, så Plejaderna bad om att få förvandlas till duvor och sedan till stjärnor. Stjärnor blev det visst till sist av de flesta i den grekiska mytologin. Duva hette just ”pelejades” på klassisk grekiska. Idag säger grekerna ”peristéri” när dom skall säga ”duva” om dom nu har tid att prata om fåglar. Den vita duvan brukar ju användas som symbol för fred men undertecknad tycker att det skulle vara mer effektivt att använda ”Luzon duvan” (Gallicolumba luzonica) som fredssymbol eftersom den ser ut som den blöder från ett skott mitt i hjärtat.

”Luzon-duva” (Gallicolumba luzonica)

Det där blev ett stickspår må jag säga, men om vi försöker leta oss tillbaka till midsommar och majandet av midsommarstången så får jag nog erkänna att jag länge tyckt att just midsommar och nyårsafton är de helger som är mest värda att celebrera, inte bara för att dom är icke-religiösa i vanlig mening utan därför att nyårsafton alltid känts som starten på något nytt och åtminstone borde vara ett avstamp för att vi anstränger oss för att göra det kommande året ännu bättre än det förra och midsommar för att det är så obeskrivligt vackert i naturen och för att det är en hyllning till hela denna natur och dess inneboende kraft och energi.

Ljuset betyder mycket för att göra midsommarafton fantastisk och vädret har även det ett finger med i spelet. Blir det en av dessa sagolikt underbara sommarnätter när kärleken till livet och till naturen kan nå magiska höjder och vi män aldrig vill att kvinnorna skall gå och lägga sig på de blommor dom lagt under huvudkudden. Men blir det nu trots allt en eller annan regnskur så är det inget skäl att inte hylla naturen, utan då är mitt tips att vi sätter på oss färglada regnkläder och en färgglad sydväst och dansar oss midsommarlyckliga ändå. Kanske också att ni kvinnor byter ut blommorna i sängen mot en människa. En som dansat tappert med regnrock och sydväst i det eventuella regn som vi trots allt hoppas slippa. Trevlig midsommar!

Regntunga skyar

Genomsur koala i ösregnet

I mitt förra inlägg skyllde jag uppehållet i mitt skrivande på att det var för varmt, det är det svårt att göra idag. Inledningen av juni månad har varit den kallaste på 84 år, (DN SvD sr GP) med andra ord har vi inte varit med om en så kall juni sedan året när Amelia Earheart blev första kvinnan att flyga över Atlanten. 71 år senare var Earthearts landsmaninna Eileen Collins befälhavare på rymdfärjan STS-93 och om detta är ett bevis på teknikens utveckling eller på ökad jämlikhet mellan könen eller lite av båda kan absolut diskuteras, förmodligen tills vi slår nästa rekord i kyla under midsommarmånaden. Minst.

Den genomblöta koalan på bilden som inleder det här inlägget hamnade där dels för att den symboliserade de senaste dagarnas väder så bra och dels för att jag nyss fick lära mig att ordet ”koala” kommer från det nästan utdöda aboriginer-språket ”Dharug”, där det lilla pungdjuret kallas ”gula”  (uttalas ungefär ”koolah”) och betyder ”den som inte dricker” och att det anspelar på att koalan nästan aldrig dricker utan får i sig vätska genom att äta väldigt saftiga eucalyptusblad som dessutom kan ha både dagg- och regn-droppar. ”Regn” lär förresten heta ”Amarina” på ett av de olika aboriginer-språken. Det är väl ett vackert namn att ge sin lilla dotter?

”Amarina” dansar i regnet

Aboriginerna i Australien har, precis som både Nordamerikas och Sydamerikas indianer, afrikaner och förresten i stort sett alla folk som inte betraktats som ”vita”, behandlats fruktansvärt illa. I Tasmanien hade aboriginerna levt i över 40.000 år innan européerna kom dit, men sedan tog det knappt 70 år innan alla hade utrotats. På det australiska fastlandet ansågs aboriginerna vara ett djur som ”kunde tämjas och användas till arbete”, men på Tasmanien sågs dom, i princip, bara som ett villebråd som man kunde utöva jakt på. Det här handlar inte om medeltiden utan detta skedde samtidigt som undertecknads far- och morföräldrars föräldrar levde. Endast några få generationer sedan alltså. Hur mycket har mänskligheten utvecklats sedan dess? Evolutionärt i princip noll och kulturellt……ja man kan ju faktiskt undra.

Att våra europeiska släktingar för knappt hundra år sedan betedde sig så här bestialiskt mot medmänniskor beror på flera olika saker varav varken ofattbar ondska eller extrem elakhet är de dominerande. Människan var på intet vis ondare eller mer elak för hundra år sedan (vilket hela tiden bevisas om och om igen, ända in i vår tid). Anledningen till att vi européer har försökt (och ibland lyckats) utrota hela folk handlar om något som är lika otäckt som ondska och elakhet, nämligen likgiltighet. Vi människor är tyvärr fortfarande primitiva och vi har bara civilisationen, kulturen, medkänslan som en flortunn polityr utanpå våra enfaldiga drifter och drivkrafter. Det behövs ofta minimalt med störningar i våra planer för att vi, vare sig vi är fascister, kommunister, kristna, muslimer eller ”helt normala” skall förvandlas till bestialiska folkmördare. Det är skrämmande.

Choeung Ek, Kampuchea. Här slaktades c:a 17.000 människor 1975-1979

Skylten på bilden är från Kampuchea där Pol Pot-regimen mördade 2-3 miljoner av det egna landets invånare, ett folkmord som stoppades först när Vietnam invaderade landet. USA och västvärlden var passiva till det kambodjanska folkmordet och USA:s dåvarande utrikesminister och 1973 års mottagare av Nobels Fredspris (?) Henry Kissinger sade t.ex i ett samtal med Thailands utriksminister 1975 : ”You should also tell the Cambodians that we will be friends with them. They are murderous thugs, but we won’t let that stand in our way. We are prepared to improve relations with them” (Yale University, ”Cambodian Genocide Program”). Sedan dess har ”Världssamfundet” ingripit och avbrutit vissa folkmord, men i stort sett enbart när det har funnits strategiska eller ekonomiska vinster i att göra detta. Hur mycket är ett människoliv värt? Vad kostar det mig att visa empati? ”What’s in it for me”?

Det krävs alltså ofta andra drivkrafter än humanism och empati för att vi skall vilja, våga, orka göra något åt andra människors helveten. Skall det behöva vara så? Finns det ingenting annat som kan få oss människor att ingripa och hjälpa andra än att vi själva kan tjäna en slant på det? Det måste väl gå att hitta andra drivkrafter än något så simpelt som pengar, pengar och mera pengar. Gör det inte det så är det t.o.m. ett viktigare problem att ta itu med än såväl arbetslösheten som ”Förbifart Stockholm”. För att krass ekonomisk vinning inte skall vara den enda drivkraften krävs en fundamental vilja till förändring och det går bara med utbildning och kultur. Ingen av dessa prioriteras ju nämnvärt i Sverige idag. Det handlar bara om ”ekonomiska incitament” och större möjligheter till ekonomisk egenvinning inom snart alla områden. Vad kostar det att få dö med ett gott samvete?

Kranium av Platina och 8.601 diamanter, Damien Hirst, pris 550 miljoner

I senaste valet till Stockholms Stad (kommun) tyckte 96% av väljarna att Centern var sämre än andra partier. Trots detta får närmare 1 miljon Stockholmare dras med Per Ankersjö, center-mannen som kallar sig ”Stadsmiljöborgarråd” och värnar om Stockholmsmiljön genom att bygga massor av skyskrapor, bygga om Slussen till ett glassigt men för människor och miljö katastrofalt område och (som jag tidigare tagit upp) tycker att vi inte kan bevara grönområden bara för att det finns en massa djur och växter där utan bara om människor har någon nytta av det. Nu har samme man uttalat sig igen och säger bl.a. följande om människans drivkraft: ”Drivkraften för ökad rikedom anses av vänstersidan som girig och skadlig. Men om viljan att höja levnadsstandarden är girig, anser jag att girighet är bra. En sådan drivkraft kan med rätt politik användas till mycket gott” (DN)

”Girighet är bra och en drivkraft som kan användas till mycket gott”. Följdfråga: när och var har girighet lett till något gott, utom för den girige själv? Vad händer om företrädare, det gäller alla politiska schatteringar, försöker övertyga oss om att girighet är bra? Jo till att det snart cementeras i vårt medvetande och vi får långsamt erfara hur andra drivkrafter, som att göra gott, vara solidarisk, empatisk och ”mänsklig”, förtvinar mer och mer för varje generation och en dag kommer vi alla att bete oss som själlösa robotar på jakt efter mer pengar och vara fullständigt likgiltiga för hur det påverkar resten av mänskligheten och naturen. Jag avslutar med ett deprimerande videoklipp där två amerikanska tonårstjejer intervjuas efter att ha stulit pengar från en nioårig flickscout som sålde kakor för att samla in pengar. Det är helt vanliga tjejer, men dom har vuxit upp i ett samhälle där pengar är normen på människovärde.

+24°C i skuggan

Skriva inlägg till den här sidan i all ära, men någon måtta får det väl vara på kreativiteten och effektiviteten när kvicksilvret passerar +24°C i skuggan.

Translucent

Liu Bolin ”gömmer” sig i Venedig

Det har ju varit osynligt med nya inlägg på den här sidan senaste tiden så jag tänkte ta upp lite om osynlighet. Den kinesiske konstnären Liu Bolin kallas ibland ”den osynlige mannen” p.g.a. sina konst-installationer där han ”kamouflage-målar” in sig själv i olika stadsmiljöer och fotograferar av det. Man skulle kunna säga att han blivit uppmärksammad genom att göra sig osynlig. Annars är det ju oftare motsatsen som gäller i vår nutidskultur, där budskapet ”Syns du inte så finns du inte” hela tiden trummas ut och anammas av oss lättpåverkade människor. Handlar det inte om att många är beredda att fåntratta sig själva hur mycket som helst för att synas i TV eller annan media, så gäller det att finnas och synas på Facebook, Twitter, Linkedin och Google+ och så många andra sociala forum som möjligt

Undertecknad har ju uppenbarligen själv fallit lite för det där med att synas i och med den här sidan men ni kan tro att jag är noga med vad som är allmängods och när jag vill hålla på min personliga integritet. Personlig integritet ses annars allt oftare som larv och det verkar lite som att Aischylos devis ”Esse non videri” – (Vara men inte synas) bytts ut mot ”synas men inte vara” i vårt mediefierade samhälle. Det är förresten ett ganska utbrett missförstånd att just de där orden skulle vara familjen Wallenbergs valspråk, men det är bara Marcus Wallenberg, ”Häradshövdingen”, han som dog 1964, som har det i sin vapensköld. Själv skiter jag egentligen i vilket eftersom det enda någorlunda goda denne klassiska kapitalist lämnat till eftervärlden är maträtten som lär ha uppkallats efter honom:

God Wallenbergare

Men tillbaka till det där med osynlighet. I takt med att det som syns får allt större betydelse är det också lätt att vi inte riktigt tror på det vi inte ser. Trots att jag är mer än skeptisk till alla religioner, eller i alla fall till bokstavstroget följande av dom, så har jag full förståelse för att det kan vara lite svårt för, såväl kristna som muslimer och judar när dom får frågan ”ameh…hur ser Gud ut då? Det är väl ingen djupsinnig teologisk frågeställning, men visst undrar man lite hur henom kan vara så osynlig, inte minst när människor lider. Hinduerna hävdar ju iallafall att dom vet hur deras gudar ser ut, Ganesh ser ut som en elefant i ansiktet och Hanuman som en apa. Buddhismen har, eller hade i alla fall ursprungligen, ingen gud, men många betraktar, helt felaktigt, ”Buddha” som gud.

Även om man inte är det minsta religiös blir man ändå tvungen att erkänna att det finns saker som inte syns. Tystnad t.ex., den kan man ju inte se och väl egentligen inte höra heller, men nog finns den. Även om det är sällan den uppenbarar sig. I alla fall om man bor i en storstad. Det finns tillfällen när jag kan uppfatta tystnad som näst intill gudomlig och lika svår att uppnå som både nirvana och himmelriket. Genomskinlig är däremot något helt annat än osynlig. Inte minst visar sig detta på politiker och makthavare, man ser dom hur bra som helst, men dom är väldigt genomskinliga om man tittar (och lyssnar) ordentligt. Substanslösa utfästelser om att deras beslut bygger på alla människors väl och inte deras eget bästa är många gånger lika genomskinliga som ålens yngel (leptocephalus):

Att gömma giftigt avfall så det inte syns förekommer hela tiden, även om det nu är mer sofistikerat än vid BT-Kemi i Teckomatorp i mitten av 1970-talet (Sydsvenskan). Det är den första och hittills största miljöskandalen (som upptäckts) i Sverige och även om miljölagsstiftningen skärptes efter det så är det fortfarande skrattretande få miljöbrott där det döms ut kännbara straff (SvD). 2011 anmäldes 5.700 brott mot miljöbalken, av dessa dömdes 5% (BRÅ). Ett grovt miljöbrott har idag samma max-straff som den som snattar en mobiltelefon (2 års fängelse) och för att dömas så ”hårt” krävs att miljöbrottet har skett med verkligt”uppsåt”. Undertecknad har alldeles för lite kunskap i juridik för att bedöma brott och straffvärde, men nog borde väl ett stort miljöbrott dömas hårdare, eller?

Men det är inte bara i jorden man gömmer det man inte vet var man skall göra av, minst lika illa är det vi släpper ut i atmosfären och där är ju alla som åker bil eller flyger i onödan små miljöbrottslingar. Jag skrev i onödan, det finns många tillfällen när det helt enkelt inte finns några alternativ och då gäller det istället att vi försöker använda så miljövänligt bränsle som möjligt. Och haven, vem vet hur mycket giftiga ämnen som släpps ut i världshaven och andra vattendrag, dygnet runt. Här blir ju ”osynligheten” väldigt uppenbar. Dels är det ju svårt att se om man släppt ut lösningsmedel och andra färglösa vätskor i våra vatten, dels undrar man ju verkligen hur mycket miljöfarligt som döljer sig under havsytan.

Det finns mycket man kan önska att få se under sitt liv, som gryning över Grand Canyon, månsken över Ångermanälven, en jättepanda i frihet, lycka i sina barn och barnbarns ögon, när Jan Björklund blir ”tårtad”, ja listan kan göras hur lång som helst och kanske är det snart dags att göra en sådan lista, inte bara över vad man vill se utan över vad man vill höra, känna och uppleva också och sen försöka beta av så mycket det går och man har råd med, tiden rinner ju liksom inte iväg långsammare bara för att man börjar närma sig 60-års åldern. Å andra sidan finns det ju en massa man vill och helst hade velat slippa se också som rädda, ledsna och hungriga barn, nybyggda kärnkraftverk, kalhyggen, fascister och högerextrema i allt fler av Europas parlament och annat som kanske är, om möjligt, ännu värre

Att inte se det dåliga är inte detsamma som att vara ovetande eller att önska att man sluppit se eller höra talas om det. Det finns så mycket som är fel, orättvist, idiotiskt och (nästan) alltid helt onödigt att man ibland önskar att det var osynligt. Men det hjälper inte att blunda och önska att man inte ser, inte hör, inte vet, för det pågår hela tiden. De enda som kan styra in framtiden på rätt spår är jag, du, vi, som har vår tid nu. Dessutom har alla faktiskt inte samma möjlighet så de som har störst möjligheter måste också göra mest. Vi som har det bra måste avstå en hel del och de som har det bättre än oss måste avstå ännu mer. Men det är inte alltid så lätt att tända ljus i mörkret, när några hela tiden försöker blåsa ut dom.

Bild: Jan & Maria Berglin

Musen

Jag läser i flera av landets största tidningar att forskarna ”äntligen” hittat den s.k. ”G-punkten” (GP AB svt DN SvD) och varken blygsel, ett fat fullt med moralkakor eller en sträng uppfostran lyckas förhindra mina associationer från att fara iväg och undra hur detta, uppenbarligen långa, letande faktiskt gått till. Jag ser framför mig ”forskare” som letar och letar och letar och jag kan inte släppa tanken på att dessa forskare, de facto, hittat denna punkt för decennier sedan men envist fortsatt hävda att dom måste fortsätta leta, lite till. Hursomhelst är detta ett forskningsresultat som kommer att höja livskvaliteten för betydligt fler än t.ex. konstaterandet att neutriner inte färdas fortare än ljuset. Partikelacceleratoranläggningen i Schweiziska Cern där man nyss kom fram till detta kostade 200 miljarder att bygga och sex miljarder kronor om året att ha i gång. Ett bra exempel på hur vi kan ösa pengar över det ena och ”inte ha råd med” annat.

I samma tidning som skriver om G-punkten skriver riksdagsmannen Staffan Danielsson (c) att vi måste vara noggrannare när vi åldersbestämmer ensamkommande flyktingbarn (DN) han tar bara upp ”unga män” men det måste väll gälla flickor också då, eller? Danielsson vill att Migrationsverket skall göra ”kliniska” kontroller av åldern. Detta görs genom tandundersökning, handledsröntgen (bägge metoderna med en osäkerhet på 1-2 år) och genom att man, bokstavligt talat, drar ner byxorna på flyktingarna för att åldersbestämma deras könsorgan. Hur exakt tror ni den metoden är? Personlig integritet, noll? ”Visa ku**n och fi**an för Migrationsverket nu, så vi får se om du är under 18 och skall få en fristad från krig, svält och tragedier eller om du har fyllt 18 och ljuger”. Beslutsunderlag för medmänsklighet ska inte sökas mellan benen, varken på barn eller ungdomar. Utan inom oss själva.

”jaha…och hur gammal var vi här då?”

Nu har jag ju faktiskt två ingångar till att ta upp serie-boken ”Maus” av den svenskfödde (faktiskt) amerikanen Art Spiegelman. Undertecknad hade i 45-50-årsåldern lite av ”pippi” på vuxenserier, denna ”pippi” är idag ganska vingklippt och har, som trogna läsare säkert upptäckt, reducerats till de svenska och helt geniala serietecknarna Sara Granér, Jan och Maria Berglin, Robert Nyberg, Jan Stenmark och några till. Delvis beroende på att jag inte orkar med mer än korta seriestrippar nuförtiden, men framför allt för att jag behöver deras svarta humor för att orka med. Art Spiegelmans ”Maus” beskriver hur hans pappa försökte överleva i nazistiska koncentrationsläger och samtidigt hur svårt det är för alla som inte varit med att förstå, begripa och lära av historien. Den är mycket bra.

När vi alltså nu av en, observera centerpartistisk, riksdagsman uppmanas att gynekologundersöka flyktingbarn för att se om dom skall få stanna eller kanske tvingas fly vidare, blir det det där otäckt aktuellt igen. Undertecknad vill naturligtvis gärna att mina läsare läser annat än mina texter och men helst inte bara andra bloggar, Läckberg, SE & Hör och Aftonbladet. På något vis tror jag att ni som läser mina texter även läser annat(!) Det skulle däremot aldrig falla mig in att försöka styra andras läsande, även om jag har och nog kommer att fortsätta ge lästips ibland på den här sidan. Men gillar ni seriösa seriealbum så försök att hitta Art Spiegelmans ”Maus”. I Sverige har en samlingsvolym getts ut av Brombergs. Det är så mycket vi glömt om nazismen som behöver upprepas hela tiden, som t.ex att en individ aldrig skall dömas p.g.a. sitt ursprung, sin tro eller sitt utseende, utan alltid enbart utifrån sitt beteende.

Art Spiegelman och den Svenska versionen av ”Maus”

En helt annan sorts seriefigur är den brittiska, animerade superhjälte som på svenska fått namnet ”Dundermusen” (bara en så’n sak) men som i original heter ”Danger Mouse”. Danger Mouse kallar sig också den New York-födde amerikanske musikern och producenten Brian Burton, en av medlemmarna från gruppen Gnarls Barkley. Under senare år har Brian ”Danger Mouse” Burton kanske framför allt märkts som producent och samarbetspartner till musiker som bl.a. Gorillaz, Beck, Sparklehorse och han har dessutom producerat Norah Jones senaste album ”Little Broken Hearts”. Brian Burton har nominerats till en ”Grammy” för bästa producent fem gånger och utsågs av musiktidningen ”Paste Magazine” till 2000-talets bästa musikproducent.

Utanför musikintresserade kretsar är Brian ”Danger Mouse” Burton antagligen rätt okänd och det är synd. Jag menar hur kommer det sig att det fortfarande skrivs spaltmeter mer på svenska tidningars musiksidor om avdankade Idol-deltagare än om musiker som ”Danger Mouse” och andra, som gör så mycket mer för utvecklandet av populärmusiken än att sjunga halvdåliga covers på andras låtar. Ooops…där halkade jag visst in på det fullständigt glashala området tycke och smak, ett område som jag vid närmare sextio års ålder borde lärt mig att undvika. Jag glider därför av detta ämne så omärkligt jag bara kan men lägger ändå, så där i förbifarten, upp en musikvideo med ”Broken Bells” som består av just Brian Burton och James Mercer från ”The Shins”. Här alltså videon till ”The High Road” med ”Broken Bells”.

I slutet av låten i videon sjunger James Mercer: ”It’s too late to change your mind, you let laws be your guide”. Är det verkligen så illa? Att det kan vara för sent att ändra åsikt och att vi lät lagarna och reglerna vara det som styrde oss, istället för det sunda förnuftet, känslan för rätt och fel och medmänskligheten. Skall vi verkligen, som det jag tog upp tidigare i texten, ha lagar och bestämmelser som riskerar att kasta ut unga människor på fortsatt flykt för att någon bedömt att deras könsorgan känns äldre än en 17-årings. Är det inte snart dags att börja skämmas lite? Jag tycker det vore på sin plats att faktiskt låta människor att komma hit och få möjlighet att visa att dom vill leva tillsammans med alla oss andra, dela på det som vi har att dela på och bidra med det dom kan och har, för hur ska man kunna visa det om man aldrig ens får chansen.

Det finns naturligtvis en del som bara vill utnyttja systemet, men det är inte alltid de som kommer utifrån. Rätt många av oss ”svenskar” är inte mycket för att dela med oss och för att bidra. Det finns plats och det är inte invandringens fel att vi har arbetslöshet, för stora klasser i skolorna och för lite personal per vårdbehövande på äldreboende och sjukhus, det är bristen på investeringar. Skulle det bli trångt någon gång i framtiden så är det naturligtvis ”parasiterna” som vi får hantera. Jag är bara inte så säker på att ”parasiterna” inte kommer att visa sig heta Johansson, Andersson, Lindberg eller Bernadotte. Den romerska poeten Horatius använde musen som sinnebild när han sa:”Parturient montes, nascetur ridiculus mus” (ungefär: ”Bergen var gravida och födde en löjlig liten mus”) Med andra ord, det blir inte alltid som man tänkt sig. Inte med de ”Nya moderaterna”, inte med Stefan Löfven och i värsta fall inte med G-punkten heller.

Det visar sig ofta att sanningen inte alltid är skitkul

Mittens rika

Valaffisch för centern 1998

Centerns partiordförande, Annie Lööf, ber i DN om ursäkt för sin ”groda” om Kina (DN SvD AB GP svt). I de flesta sammanhang, men inte i politiken, är det ett mindre problem att säga grodor än att genomföra helt uppåt väggarna felaktigt beslut och därmed är det sällsynt att man hör någon politiker säga: ”där gjorde vi helt fel, förlåt att vi inte begrep bättre”. Undertecknad har mindre politiskt förtroende för Annie Lööf än för Alfons Åbergs låtsaskompis ”Mållgan”, men en halv poäng hade hon trots allt när hon sa: ”Vad är Kina, till exempel? Hur definierar vi Kina som land?”. Hon är inte ensam om att ha svårt att klassificera ”Mittens Rike”. Undertecknad har själv levt och arbetat där, men begriper knappt ett uns mer för det.

Att Kina inte är ”kommunistiskt”, i klassisk mening, torde väl stå klart med tanke på att alla privatekonomiska initiativ uppmuntras av regeringen, samtidigt som inkomstklyftorna ökar skär man ner delar av det ”gemensamma” som tidigare varit gratis, skola, sjukvård m.m. dessutom är reklamavbrotten för kommersiella produkter i de 15 statliga tv-kanalerna fler än i TV3. Det är fascinerande att upptäcka hur många olika schampo det görs reklam för i Kina. I synnerhet som 99% av alla kineser har svart och rakt hår. Dessutom är det under en normal tv-kväll oräkneliga reklamavbrott för klassiska ”kapitalistiska” symbolprodukter som McDonalds, Marlboro och inte minst Coca-Cola:

Att Kina är en ”en-parti-stat” stämmer inte heller helt. Förutom Kinas kommunistiska parti finns en allians av åtta minoritetspartier bl.a. ”Revolutionära kommittén för Kuomintang”, ”China Democratic League”, ”China Association for Promoting Democracy”, ”Chinese Peasants’ and Workers’ Democratic Party” och några till. Att det sedan inte spelar någon roll vilket parti man sympatiserar med eftersom det ändå blir som kommunistpartiet vill är naturligtvis ett klassiskt exempel på diktaturfasoner. I Sverige spelar det i och för sig inte heller någon roll vilket alliansparti man röstar på, det blir ändå som moderaterna säger och nu är det snart tveksamt om det spelar någon roll om man röstar på alliansen eller på socialdemokraterna då de politiska skillnaderna ju inte precis är glasklara.

Det är svårt att veta vad som är socialdemokratisk, respektive borgerlig politik? Moderaterna kallar sig ”det nya arbetarpartiet” och socialdemokraterna lägger sig så nära den politiken dom bara törs, så vi väljare inte riktigt vet och knappt har koll på om vi ”trampat fel” och plötsligt står med båda fötterna i borgerlig politik eller i socialdemokratisk eller om vi kanske står med en i varje (exp). Socialdemokraterna har gjort ett fantastiskt lyft i opinionsundersökningarna och detta trots att, i alla fall inte jag, har klart för mig vad det var som var så uselt med deras politik för några månader sedan och vad som är så fantastiskt idag (SvD DN GP AB DN). Så på tal om grodor ur politikermunnar känns politiken idag lite som en ”Oophaga pumilio”, den röda grodan med blå ben, alternativt den blå grodan med röd kropp.

Oophaga pumilio

Ett helt annat sammanhang där jag funderat över stödet och sympatierna är det här med klubblojalitet inom idrotten. Om man kommer från Åtvidaberg, ett samhälle med färre än 7.000 invånare, och har sina sympatier hos och är supporter till samhällets fotbollslag nu när det tagit sig upp i Allsvenskan igen, det är inget att undra över. Men vad är det som gör att man, om man bor i Stockholm, Göteborg eller annan stad med flera lag att välja på väljer just det ena eller det andra. Är det det ”sociala arvet” från föräldrarna eller är det något annat. Gör man tankeexperimentet att alla spelare i t.ex. AIK och Djurgården bytte klubb med varandra, vad händer då? Förmodligen är det inte spelarna i laget man sympatiserar med utan laget som sådant och man torde därmed ”följa” klubben och inte spelarna.

Dessutom är fotbollssupportrar betydligt mer trogna sina lag och byter inte sympatier bara för att just deras lag trillar ur högsta serien. Många gånger är ”kärleken” till laget starkare än kärleken till partnern, eftersom man verkligen alltid följer och tveklöst stödjer ”sitt lag” i nöd och lust. Det kan ju vara lite si och så med det i parrelationer. I alla fall när det handlar om ”nöd”. Jag vet inte varför jag halkade in på det här resonemanget, men håll med om att det är något både fascinerande och underligt med hur vissa kan gråta när ett fotbollslag förlorar en fotbollsmatch och samma person kan vara fullständigt oberörd över vad som håller på att hända med vår miljö eller att den globala fördelningen av mat är så snedvriden att samtidigt som vi västvärlden blir allt mer överviktiga så dör 6 miljoner barn av svält varje år.

Bild: Kurush Umrigar

Jovisst, jag är medveten om att det är betydligt svårare att ägna 2 x 45 minuter åt världssvälten än att ägna samma tid åt att engagera sig i huruvida det nu var offside eller inte eller om domaren i själva verket är en blind höna eftersom han inte såg att Zlatan eller någon annan spelare blev dragen i tröjan. Men visst är det ändå något som är lite skevt när vi är villiga att betala mellan 895-2.995 kronor för att få se en match med Tre Kronor i Ishockey-VM i globen nu i maj och man samtidigt, för samma summa, kan få 7.000 doser stelkramps-vaccin i UNICEF’s gåvoshop. Här övertrumfar iallafall min ”Politiska Korrekthet” mitt idrottsintresse med råge. Rent generellt tror jag annars att idrotten i världen har betytt minst lika mycket som politikerna gjort för att överbrygga motsättningar mellan människor. Troligtvis mer.

Jag skulle vilja avsluta det här inlägget lite som jag inledde det, med att hacka lite till på Annie Lööf. Alla minns hur det lät när hon valdes till ny partiordförande, nu skulle centern ta klivet in i framtiden och jag vet inte allt. Idag är hon Sveriges näringsminister och jag vet ärligt talat inte hur mycket hon gjort för det svenska näringslivet, men jag minns att hon gav 100 miljoner av våra skattepengar till Facebook(?!) Det känns väl sådär med tanke på att Facebook inte direkt är i penganöd, dom köpte ju nyligen ”Instagram” för sjuhundra miljarder kronor. Att sedan hon, Lööf alltså, som i hela sitt liv endast haft centerpartiet som arbetsgivare och idag lyfter en månadslön på c:a 150.000 kr, tycker att alla minimilöner ska sänkas. Det gör i alla fall inte undertecknad till centerpartist.

Kina är visst inte så mossigt som man skulle kunna tro. A-GO-GO! I stereo!

Kärnfritt

Olivträdet i ”Anos Vouves” på Kreta, över 2.000 år gammalt

Under ett vinterhalvår som det nyss avklarade har undertecknad knep för att hålla minnet av sommaren vid liv. Att titta på bilder från svunna sommardagar, i Sverige eller någon annanstans, eller att äta något som är förknippat med sol och värme, som smultron, eller oliver. Just smaken av oliver triggar minnen av medelhav, grekiska nätter, cikador, doft av rosmarin och oftast flyktiga, men outplånliga minnen av sommarkyssar. Det fungerar däremot inte med de där skokräms-svarta, urkärnade lågpris-oliverna som, om dom nu smakar något överhuvudtaget, smakar som våt wellpapp. Att dessa meningslösa ”svarta” oliver i själva verket är gröna oliver som först badats i lut, oxiderats och behandlats med järnglukonat för att bli svarta kan ju radera vilket mänskligt minneskort som helst.

I den lilla byn Ano Vouves på Kreta står ett olivträd som lär vara mellan 2-3.000 år gammalt och det ger ju ett visst perspektiv på det här med livslängd och ålder. Jämfört med detta träd har man inte så mycket att komma med, trots att man, som jag redan hade fyllt femton år när Sverige fick mer än en enda tv-kanal och dittills nöjt mig, först med barnprogram som ”Humle och Dumle”, ”Andy Pandy” och den första julkalendern som sändes i tv, ”Titteliture” och senare med grymma serier som ”Kullamannen” med bl.a. min barndomsförälskelse Maria Lindberg som ”Marianne”. Alla ni som minns något eller några av dessa program torde väl vara, om inte jämngamla med mig, så i alla fall generationskamrater. Hej på er.

Maria Lindberg och Staffan Hallerstam i ”Kullamannen” 1967

Men en fredagskväll framför tv vid den här tiden var inte alltid var upplagd för s.k. fredagsmys med chips och liknande och det är kanske inte så så underligt när man ser den här tv-tablån från 1961. Inga program alls mellan 16.30 och 20.00 alltså och trots att ”Estrella” började tillverkningen av svenska potatischips redan 1957 så dök inga sådana upp i mitt barndomshem förrän långt senare. Där fick man istället russin som fredags-tilltugg och det var väl egentligen bra mycket bättre, bortsett från det något tveksamma i att höja en sjuårings blodsockernivå just innan läggdags.

De enda russin som gällde var de med ”tanten” på paketen. Tanten på paketet hette i verkligheten Lorraine Collet Petersen och har i olika versioner funnits på russinpaket sedan 1916. Det får väl anses som ett av de starkaste varumärken som skapats, för inte ens idag, drygt hundra år senare har det berömda russinodlar-kooperativet ”Sun-Maid” i Kingsburg i Californien ångrat att man valde en bild av en kvinna i röd hätta och famnen full av solmogna vindruvor som sitt varumärke. Att man idag har en läskig, dator-animerad version av Lorraine på paketen får väl skyllas på dagens förvridna skönhetsideal

Verklighetens Lorraine Collet Petersen  och russinpaketets version 1916

Men hur det nu än är med det där så har jag än idag problem med det där att russinen är ”seedless” eller på svenska ”kärnfria”. Det där är väl höjden av oxymoron? Enligt trovärdiga källor på nätet så är definitionen på frukt: ”Den del av en växt som innehåller frön för växtens fortplantning”. Med andra ord är det just fröna eller ”kärnorna” som gör frukten till frukt. Så vad är då kärnfria frukter? Tala om trixande med det ekologiska systemet? Det är ju en sak om man pillar ut kärnorna ur vissa oliver (bara man inte sen lägger dessa i lut och järnglukonat m.m.) men om man manipulerar växter så att dom inte kan fortplanta sig så tar man alltså samtidigt bort fruktens hela existensberättigande.

Det är inte bara druvor/russin som finns i kärnfri form, ofta för att vi ska kunna äta dom snabbt och utan eftertanke. Andra exempel är vissa apelsiner och många andra citrusfrukter som t.ex. clementiner, citroner, satsumas, lime och bananer. Ja nu är ju bananen inte en frukt utan en ört, men i alla fall. Vad är nästa steg, att manipulera fram benfria fiskar? Nu har undertecknad väldigt vaga kunskaper i botanik så här kan jag mycket väl vara ute på djupt vatten eller på tunn is eller vad nu heter, men inte känns det helt rätt inte. En sak är i alla fall helt säker och det är att vattenmeloner utan kärnor inte alls är lika roliga att äta och dessutom tycker jag dom ser väldigt konstiga ut utan sina kärnor:

Saftiga men konstiga meloner

I Goetes ”Faust” finns ett avsnitt där Faust är på påskpromenad och möter en svart pudel som springer i cirklar runt honom. Hela tiden springer den envisa hunden i mindre och mindre cirklar och Faust tar slutligen med sig den lilla pudeln hem, men där förvandlas jycken till djävulen själv i Mefistofeles gestalt och Faust utropar ”Das also war des Pudels Kern!” (Det var alltså pudelns kärna!) Men trots dessa bevingade ord från denna tyske författargigant kan vi säkert vara överens om att såväl pudlar som andra hundar är kärnfria. För övrigt är snart hela Tyskland kärnfritt, eller i alla fall kärnkraftsfritt och det är antagligen det mest positiva beslut en tysk regering någonsin tagit, möjligen i konkurrens med att öppna Berlinmuren(SvD The Economist)

Den här gigantiska omställningen till förnybar energi, i ett av världens mest industrialiserade länder, betyder enormt mycket för utvecklingen av alternativ energi (DN). Redan har det inneburit tio-tusentals nya arbetstillfällen och med en så stor marknad så kommer företagen att satsa sin forskning på att utveckla fler, bättre, billigare och mer effektiva sätt att förse Tyskland med energi från annat än kärnkraft. Framtiden kommer att vara oerhört tacksamma över att inte behöva ärva en massa utbränt kärnbränsle. Men här i Sverige har vi inte fattat och nu när även socialdemokraterna fått en kärnkraftsvänlig partiledare i Stefan Löfvén så lär vi halka efter rejält.

Om man vill ha minst tre taklampor kan man inte avveckla kärnkraften

Förutom att en hel drös ”nät-troll” och andra, helt seriösa kärnkraftsivrare, sannolikt och som vanligt kommer att protestera mot undertecknads inställning i frågan och hävda dumheter som att jag ”vill att vi ska frysa ihjäl, avstå från alla bekvämligheter och all form av mänsklig utveckling” och detta trots att Australien, Österrike, Danmark, Grekland, Irland, Italien, Lettland, Liechtenstein, Luxemburg, Malta, Portugal, Israel, Italien, Malaysia, Nya Zeeland, Norge, Venezuela och andra, visserligen av olika anledningar (ok, en del ganska svajiga sådana) klarar sig utmärkt utan kärnkraft och både Schweiz och Tyskland nu har beslutat att avveckla all sin kärnkraft.

Några andra kommer kanske att påpeka att det, i vetenskaplig mening, inte finns någonting som är ”kärnfritt” eftersom allt består av atomer och alla atomer har en kärna och det är naturligtvis riktigt och någon annan kanske istället tänker på hur man tillverkar smör. Själv kan jag i alla fall  inte sluta tänka på att man så totalt kan misshandla oliver till den grad att de inte smakar annat än blöt wellpapp och inte inte skapar en enda minnesbild av en kväll vid ett bord på en restaurang vid Medelhavet, med eller utan ett glas ouzo, med eller utan en kvinna på andra sidan bordet. Det är nämligen exakt en sådan minnesbild undertecknad behöver just nu, en gråkall regnig dag som den här.

Namnet på den här tavernan, på Folegandros, har ingenting med det kritiska läget i Grekland att göra, ”O Kritikos” betyder helt enkelt ”Kretensaren”.

Pang-pang…du är död

När undertecknad just lärt sig läsa så var den första ”riktiga” bok, en utan bilder alltså, som jag lyckades ta mig igenom en bok som jag fick när jag var sju och som hette ”Hoppentott i Vänliga skogen”. Trots att jag har ett minne som ibland kan vara nästan besvärande detaljrikt, minns jag inte mer av den än att den handlade om djur i en skog och att ”huvudpersonen” var en liten modig hund som hette ”Luff”. Men hallå…..jag var sju år och det var femtio år sedan. Ibland tänker jag att det mycket väl kan ha varit just där och just då som mitt kultur- och mitt natur-intresse föddes.

Jag lovar, det var ett intellektuellt maratonlopp av bokstäver och ord att ta sig igenom för en liten parvel som just lärt sig koppla ihop bokstäver till ord och meningar. Men när jag till slut slog igen min första lästa bok var det med fascination över alla världar, öden, tankar och känsloupplevelser som kunde bildas av bokstavskombinationer. Innan dess så hade jag inte kommit mycket djupare i mitt läsande än till att, varje vecka, stavat mig igenom den lilla serietidningen ”Prärie-serier”, en tidning i knappt en tredjedels A4-format om en viss Davy Crockett och hans fräkniga lilla kompis ”Coco”.

”Prärie Serier”. Observera priset: 35 öre

Flera år senare fick jag lära mig att Davy Crockett var en verklig person med väldigt lite, eller faktiskt inget alls, gemensamt med seriens. Men såväl min tecknade hjälte som verklighetens Davy Crockett hade en ”Bowie-kniv”. En jaktkniv med fasat blad som fått sitt namn av Jim Bowie, som precis som Crockett stupade i slaget om Alamo. Det var krig mot den mexikanska armén, ledd av en general med samma namn som en del av Östergötlands skärgård, ”Santa Anna”. Nåväl, i många år önskade jag mig en sådan där ”Bowie-kniv”, men det dröjde 7-8 år till innan jag hade förhandlat upp nivån på och lyckats spara veckopengar länge nog. Detta är det närmaste jag någonsin kommit att vilja ha ett vapen.

Idag framstår det som en självbiografisk gåta varför just en stor kniv var en viktig sak för denna barnsliga version av mig själv. Jag behövde den inte och vet inte vad jag skulle ha den till. Dessutom bodde jag vid den tiden i centrala Göteborg där stora knivar hade ett avsevärt mindre affektionsvärde än den senaste singeln med The Beatles, en tuff cykel eller en fotbollströja i IFK Göteborgs, GAIS eller ÖIS färger. Vid den tiden var det inget brott att bära kniv offentligt, så jag flängde runt med den överallt, men hade aldrig kunnat använda den mot något levande, inte ens en gråsugga. Jag har aldrig varit en sådan där ”vapen-typ”.

Exempel på vapentyp i händerna på ”vapen-typ”

Idag är det förbjude att bära runt på knivar andra vapen hur som helst. Väldigt få kan nämligen undgå att se sambandet mellan antalet vapen på gator och torg och antalet knivdåd och skottlossningar. Med samma resonemang kommer man enkelt fram till slutsatsen att ju fler vapen som florerar i världen, desto fler människor utsätts för skador från och dödas av dessa vapen. Man behöver heller inte vara en Einstein för att begripa att ökad produktion och ökad försäljning av vapen innebär att fler människor dödas. Inte färre (DN). Sverige har en framstående vapenindustri, men vi har inte behov av alla vapen vi producerar. Därför förser vi även andra länder. Det sägs ha med handelsbalans, exportekonomi och nationalekonomi att göra.

Vi har ”inte råd” att producera jaktplan, bomber och trampminor för ”eget behov” (om detta är ett problem eller inte beror lite på hur viktigt man tycker krig är). Det skall villigt erkännas att undertecknad, med näbbar och klor (och vapen), skulle försvara sig själv, sina närmaste och andra, helt uppenbart oskyldiga, varelser som hotades av fientliga angrepp. Om det så är otäcka främlingar eller otäcka inhemska främlingsfientliga. Men utveckling, produktion och distribution av dödsbringande saker är verkligen inte min grej. Regeringen, med utrikesministern i spetsen, stöder ett USA-förslag om att inte totalförbjuda klusterbomber tillverkade efter 1980 (?!). Tror ni mig inte så lyssna här på Bildt från förra året. Regeringen är inte heller min grej.

Jag fick en bok, han fick kroppen full med kluster. Tack Sverige m.fl. länder

Idag avgick Sten Tolgfors som försvarsminister (DN DN SvD GP). Enligt uppgift ints för att han godkänt och ljugit om att Sverige, via hemliga bulvaner och andra skumrask-abbrovinker (SvD svt), skulle bygga en vapenfabrik åt diktaturen Saudi-Arabien. (DN) Utan för att han var ”färdig med sin omstrukturering av det svenska försvaret”. Alla som köper den förklaringen får en t-shirt med texten ”Jag tror på regeringen”. Hela affären stinker som röven på en magsjuk flodhäst men Tolgfors får beröm av Fredrik Reinfeldt (exp)och (det kan vi vara övertygade om) en välavlönad reträttpost långt från sina egna skandaler (DN AB) Carl Bildt säger ingenting. Locket på och en eller annan godispåse till medborgarna så är det hela snart glömt.

Nu ska ingen förledas att tro att smutsiga vapenaffärer är ett påfund av Alliansen. Med lite kunskap om den svenska 1900-talshistorien vet man att det även under socialdemokratiska regeringar förekommit svenska vapenaffärer av mörkade och moralsvajigt slag. Boforsaffären och Robot 70-affären är bara några. Dessutom verkar nye partiledningen för (s) inte vara negativ till svensk vapenproduktion eller försäljningen av densamma. Såväl Stefan Löfvén som Urban Ahlin säger t.o.m. att Sverige måste vara ”öppet för vapenexport till diktaturer” (svt SvD AB). Är det inte fascinerande att Stefan Löfven lyckats lyfta sitt parti, utan att komma med en enda förändring av politiken? Det känns lite som att om man byter omslag på en usel bok så blir den plötsligt jättebra (DN).

Vad handlar den nya boken om?

Nej vet ni vad, det är alldeles för mycket och alldeles för många av oss som är genomsyrade av hundratusentals år av rädsla för ”de andra”, dom som vill oss illa, dom som inte är ”som vi”. Vad det är hos ”dom andra” som inte är ”som vi” har jag aldrig riktigt begripit. Kommunikationen mellan människor är ofta som ett mobiltelefonnät med dålig täckning: ”scrchhhh….jag hör inte….scrccchh….vaddå sa du?……det är visst dålig mottagning….scrccchhh”. Förstå mig rätt, jag vet att det finns människor som inte vill alla andra gott och att det finns dom som vill andra riktigt illa. På båda sidor av stridslinjen. Men dom ska inte få skrämma oss. Inte skrämma oss att bomba och skjuta och inte skrämma oss att hata.

Jag vill vara med de som anstränger sig för att förstå rösterna från andra sidan stridslinjen. På båda sidor om gränsen finns nämligen människor som älskar att gå barfota i vattenbrynet en sensommar eller sitta med sin älskade och se solen gå ner bortom havet eller bortom öknen. Människor som fylls av obeskrivlig lycka av att se sina barn ta sina första steg och som känner obeskrivlig sorg över förlusten av en älskad vän. Människor som skrattar på samma vis som vi, gråter på samma vis, älskar på samma vis. Älskar livet, älskar varandra och älskar musik. Jag slutar med ett klipp med en judisk-arabisk konstellation som framför en sång tillsammans på arabiska och hebreiska. Det mina vänner är i alla fall lite hoppingivande.

Vårkänslor

I väntan på ett mer innehållsrikt inlägg från undertecknad vill jag påpeka att våren är på gång och det spritter i benen. Även på en liten lycklig hjortkalv.

…annat att göra

Det har varit tyst från den här sidans skribent under den senaste tiden och om någon läsare därför inte vet vad dom skall ta sig till så kommer här ett litet tips: Läs någon av mina tidigare texter så länge. Det finns över tvåhundra att ta sig igenom om ni skulle ha läs-abstinens. Ett nytt inlägg kommer innan mars månad är till ända, det kan jag nästan lova. Anledningen till att det varit dåligt med tid till skrivande är att undertecknad har haft mycket annat att göra. Hur konstigt det än kan låta så finns det ibland viktigare saker att göra än att skriva på den här sidan.

Ibland finns det viktigare saker än skrivande att använda tiden till.