Haj

1975 hade Stephen Spielbergs film ”Hajen” premiär på världens alla biografer. Fortfarande är väl frågan om någon annan film, vid något tillfälle har förändrat och för den delen också förvridit vår syn på något så mycket.

Under förberedelserna av filmen anlitades (förutom den mekaniska hajen ”Bruce” (DN), två av världens då mest erkända haj-experter, Ron och Valerie Taylor, som ”fakta-konsulter”, något dom sedan ångrade under flera decennium då deras fakta grovt förvanskades och missbrukades och under många år fick hajar att framstå som djävulens bidrag till vår djurvärld.

Så här presenterades filmen ”Hajen”, 1975

Det finns drygt 350 olika sorters hajar. Av dessa är det färre än 10 arter arter som utgör någon som helst risk för människor som delar deras utrymme. Av dessa får 4-5 arter nog betecknas som direkt farliga. Hajar som som kan vara  ”farliga” för människor som simmar eller av andra skäl besöker deras jaktmarker är vithajen, men även tjurhajen, tigerhajen och i viss mån några få till.

Hajar är rovdjur (okej, rovfiskar) och måste ha animaliska produkter att äta för att överleva. Precis som t.ex. katter, hundar och de av oss människor som inte är vegetarianer. Det är inte konstigare än så och eftersom hajarna hade levt på jorden i drygt 400 miljoner år innan vi människor kom hit så torde dom sannerligen inte vara beroende av oss på sin meny för att överleva. Idag är vi ett näst intill omätbart mycket större hot mot hajarna än dom är mot oss.

Första gången jag själv stötte på hajar var i slutet av 80-talet. Jag reste runt i Thailand och tillsammans med två australiensiska tjejer åkte jag till Phi-Phi öarna. Vi solade, badade och gjorde massor av annat kul. Bland annat snorklade vi och en dag när vi var ute och snorklade fick vi se 4-5 små vitspetsade revhajar. Jag fick nästan panik trots att det antagligen bara var pyttesmå ungar  till en ganska liten fisk, dom var max 30 cm långa. Så djupt satt min haj-skräck. Detta har ändrats.

Att bli rädd för en 30 cm baby-revhaj är inte rationellt.

Sedan den där gången har jag gjort över 2.500 dyk i relativt sett haj-rika vatten. Jag har aldrig dykt där det kunnat finnas vithaj eller tjurhaj, men jag har sett och mött ett 30-tal av de drygt 350 haj-arter som finns. Jag har sett, och t.o.m. ”handmatat” gråa revhajar i hundratal, jag har mött nästan 3 m långa silkes-hajar som inte ens bevärdigat mig med en blick när vi passerat varandra på mindre än 4-5 m.

Jag har sett en stor tiger-haj mindre än 20 m bort och jag har minst 30 gånger simmat  med havets gigant, valhajen, som kan bli 10-12 m. Valhajen, världens största fisk, är dock en otroligt fredlig plankton-ätare och fullständigt ofarlig om man är större än en fågelholk.

Dykare med valhaj vid Richelieu Rock, Thailand 1995

En specifik sak med hajar (och rockor) är att dom saknar skelett av ben istället är deras stomme uppbyggd av brosk. En annan specifik sak är att dom saknar s.k. ”simblåsa” d.v.s. en blåsa som kan reglera deras flytförmåga och som de flesta andra fiskar har. Detta betyder att hajar måste simma hela tiden för att inte sjunka till botten och faktiskt helt krasst ”drunkna”. Hajar måste ha syrerikt vatten som strömmar genom gälarna annars dör dom. Väldigt snart.

Det är det som händer med alla de miljoner hajar som fångas in för att det finns idioter som vill ha hajfen-soppa (GP). Hajar fångas, fenorna skärs av och den fen-lösa hajen kastas tillbaka i havet, eftersom inget annat på den är ”värdefullt”. Den sjunker direkt till botten utan sina fenor och kvävs, eller faktiskt drunknar, långsamt och mycket plågsamt.

Hajar som fått sina fenor avhuggna dör en mycket plågsam död

Jag säger definitivt inte att hajar har större existensberättigande än oss. Men om det nu är i snitt 4-5 människor som varje år dödas av hajar i världen, för att hajarna beter sig som normala hajar faktiskt måste, samtidigt som minst 38 miljoner hajar varje år  dödas för att vi människor vill ha haj-fen-soppa, så är relationen knappast rimlig.

Hajar är en del av vår planets liv, dom har varit det oändligt mycket längre än oss och dom dödar färre av oss än trafiken gör i Säffle varje år. Vi människor däremot, är vidriga rovdjur som dödar djur vi inte ens behöver. Det säger jag, som verkligen är en utpräglad både kött-och fisk-ätare.

Vad jag vill komma till är att vi är en oändligt mycket större risk för att helt krossa det ekologiska systemet än…….t.ex. hajar. Och om vi bara använde lite mer av vårt så omtalade ”förnuft” så skulle det inte behöva bli så. Hajar (vissa hajar alltså)  kan vara farliga. Det är inte fråga om det. Men t.ex. isbjörnen som jag själv är så förtjust i är så mycket farligare. För att inte tala om vår egen oförmåga att förstå sammanhang och orsak och verkan. Det är direkt förödande farliga saker.

Vi skall inte vara rädda för hajar. Vi kan ju så väldigt lätt undvika dom, eftersom dom faktiskt är fiskar och lever i havet. Det vi verkligen skall vara rädda för är vår egen brist på insikt och förmåga till att se saker i ett större sammanhang. Jag är inte alls lika rädd för hajar som när jag första gången stötte på dom. Men jag har stor respekt för dom, precis som för allt annat i naturen.

Jag själv skulle aldrig hoppa i vattnet om jag visste att det fanns risk för vithajar eller tjurhajar. Men jag skulle heller aldrig äta haj-fen-soppa eller någon annan produkt från ett utrotningshotat djur. Är det någon som vill ha en päls av äkta Panda-skinn? Pandan är inte heller ett särskilt ”trevligt” djur. Jag lovar er. Läs mer om hajar i detta inlägget.

Nej, nu lägger vi ner det här pekpinne-snacket för idag och avslutar lite snyggt med en musikvideo med ”Amanda Bergman” från Gagnef i Dalarna. Tidigare hade hon artistnamnet ”Hajen” så det passar verkligen alldeles utmärkt som avslutning, Nu kallar hon sig ”Jaw Lesson”. Här framför hon sin sång ”Scape goat”.  Hon är riktigt, riktigt duktig och väldigt speciell. Ha en fantastiskt fin lördags-kväll mina kära läsare, lyssna och njut av en väldigt personlig, både artist och röst.